Psykvården är ett enda stort frågetecken ..
Ska nog inte mobilblogga mer, är inte riktigt min grej märker jag. Osammanhängande meningar samt att jag inte vet hur man raderar om man "råkar" publicera ett inlägg.
Dagens fundering. Enda sen dag ett, har tankarna snurratoch vissa saker maler fortfarande på i huvudet.
Det jag har många frågetecken om är psykvården. Hur fan fungerar den? I mina ögon fungerar den inte alls. Vad krävs det för att man ska få hjälp här i samhället? Hur hjälper man någon som är myndig och vägrar bli intagen? Svaret är enkelt, det finns ingen hjälp!
Jag anser att man bör se över denna regel och tänka om en aning. Jag har hört många olika åsikter om vad som gäller och hur dom går tillväga när dom tar in en på psyket. Det jag inte förstår är hur man ska kunna få hjälp, för ber man om hjälp blir man inte tagen på allvar, för då anser dom att man fortfarande förståndet kvar och förklaras frisk. Har man aldrig haft problem tidigare eller aldrig haft kontakt med psykvården får man heller inte hjälp då dom anser att det endast är en en gångs företeelse. Blir man tvångsintagen får man sitta 1-2 dagar och sedan får man komma hem med en massa tabletter.
HUR SKA MAN BÄRA SIG ÅT?
Sitter på en stol i mitten av rummet, med två poliser på sidan och en läkare. Berättelsen fortsätter och urartar ännu mer. Poliserna vill göra en anmälan, men inget är på riktigt. Inget av detta har hänt. Allt är påhittat. Kidnappning, förföljelser, våldtäkt, inopererade chip, korten som var scannade osv. Detta kallas för vanföreställningar, vilket kan anses ganska farligt beroende på vilken grad det handlar om. Poliserna ville göra mer, men psyket valde att utelämna ärendet pga att dom ansåg han frisk, däremot skickade dom en remiss. En remiss som skulle ta flera månader att bli klar, dock behövdes den aldrig. För redan dagen därpå var alltför sent. Allt var över inom loppet av ett dygn.
Jag tänker mycket på OM dom hade tagit han på allvar, OM dom ändå såg att det var illa med honom, OM dom ändå hade låste in honom för en dag, en enda dag. Då hade aldrig detta hänt. Men man kan man inte tänka på det sättet, inget går att göra ogjort och hur som helst hade dom aldrig tagit honom på allvar.. När jag tänker efter tycker jag att psykvården gjorde ett stort misstag. Varför? Tänk efter själv, en man som aldrig haft problem med jobbet, aldrig varit i kontakt med polisen och alltid haft det bra på ytan helt plötsligt från ingenstans sätter sig ner och berättar en hel historia där till och med jag reagerade direkt att något är riktigt illa. Jag som inte ens har någon kunskap inom området (psyketvården). Varför reagerade inte dom? Sommar, semester, för lite personal...? Ärligt tror jag att det ligger mycket i det. Dom hade inte personal vid denna tidpunkt och istället sket dom i det och hoppades på att inget skulle ske men där fick dom så dom teg. GAAAH! Blir bara argare och argare dess mer jag rotar i detta.
Jag blir arg och irriterad. Frustrerad och ledsen då jag vet att dessa fall som pappa är vanliga. Dom håller ut in i det sista, tillslut söker dom desperat efter hjälp och blir nekade. Allt faller samman och hjärnan lägger av. Det lilla hoppet som fanns, är borta och man går på autopilot. Allt är över och det finns inget mer. Oskyldiga blir mördare, och oskyldiga människor blir mördade. Allt detta går att förhindra om man tar personerna på allvar, från första stund. Jag skulle vilja gå dit och ge dom en käftsmäll för att väcka dom. Väcka liv i deras förvirrade själar och berätta.
Oså denna eviga fråga, vad kan en 22åring göra? Tyvärr, ingenting! Endast gå och fundera och hoppas. Hoppas på utveckling inom området för det görs alldeles för lite när det kommer till psykiskt sjuka människor. Folk har för lite kunskap och man håller hellre tyst om allt.
Som min pappa sa dagen innan allt; "Emma, du hade rätt. Du har haft rätt från första stund. När alla andra har sagt något helt annat har du fortfarande sagt samma sak som nu visas vara rätt. Varför har ingen lyssnat på dig?"
Ja, den frågan ställer jag mig också. Varför lyssnade ingen? Pappa sa detta kvällen innan allt. Tidigare hade han suttit hos läkaren. Det kändes som att han förstod, första gången under denna tid tror jag han förstod att det var något allvarligt och jag tänkte ringa dagen därpå och tvångs inta honom... Då var det redan för sent. Allt var över.
Dagens fundering. Enda sen dag ett, har tankarna snurratoch vissa saker maler fortfarande på i huvudet.
Det jag har många frågetecken om är psykvården. Hur fan fungerar den? I mina ögon fungerar den inte alls. Vad krävs det för att man ska få hjälp här i samhället? Hur hjälper man någon som är myndig och vägrar bli intagen? Svaret är enkelt, det finns ingen hjälp!
Jag anser att man bör se över denna regel och tänka om en aning. Jag har hört många olika åsikter om vad som gäller och hur dom går tillväga när dom tar in en på psyket. Det jag inte förstår är hur man ska kunna få hjälp, för ber man om hjälp blir man inte tagen på allvar, för då anser dom att man fortfarande förståndet kvar och förklaras frisk. Har man aldrig haft problem tidigare eller aldrig haft kontakt med psykvården får man heller inte hjälp då dom anser att det endast är en en gångs företeelse. Blir man tvångsintagen får man sitta 1-2 dagar och sedan får man komma hem med en massa tabletter.
HUR SKA MAN BÄRA SIG ÅT?
Sitter på en stol i mitten av rummet, med två poliser på sidan och en läkare. Berättelsen fortsätter och urartar ännu mer. Poliserna vill göra en anmälan, men inget är på riktigt. Inget av detta har hänt. Allt är påhittat. Kidnappning, förföljelser, våldtäkt, inopererade chip, korten som var scannade osv. Detta kallas för vanföreställningar, vilket kan anses ganska farligt beroende på vilken grad det handlar om. Poliserna ville göra mer, men psyket valde att utelämna ärendet pga att dom ansåg han frisk, däremot skickade dom en remiss. En remiss som skulle ta flera månader att bli klar, dock behövdes den aldrig. För redan dagen därpå var alltför sent. Allt var över inom loppet av ett dygn.
Jag tänker mycket på OM dom hade tagit han på allvar, OM dom ändå såg att det var illa med honom, OM dom ändå hade låste in honom för en dag, en enda dag. Då hade aldrig detta hänt. Men man kan man inte tänka på det sättet, inget går att göra ogjort och hur som helst hade dom aldrig tagit honom på allvar.. När jag tänker efter tycker jag att psykvården gjorde ett stort misstag. Varför? Tänk efter själv, en man som aldrig haft problem med jobbet, aldrig varit i kontakt med polisen och alltid haft det bra på ytan helt plötsligt från ingenstans sätter sig ner och berättar en hel historia där till och med jag reagerade direkt att något är riktigt illa. Jag som inte ens har någon kunskap inom området (psyketvården). Varför reagerade inte dom? Sommar, semester, för lite personal...? Ärligt tror jag att det ligger mycket i det. Dom hade inte personal vid denna tidpunkt och istället sket dom i det och hoppades på att inget skulle ske men där fick dom så dom teg. GAAAH! Blir bara argare och argare dess mer jag rotar i detta.
Jag blir arg och irriterad. Frustrerad och ledsen då jag vet att dessa fall som pappa är vanliga. Dom håller ut in i det sista, tillslut söker dom desperat efter hjälp och blir nekade. Allt faller samman och hjärnan lägger av. Det lilla hoppet som fanns, är borta och man går på autopilot. Allt är över och det finns inget mer. Oskyldiga blir mördare, och oskyldiga människor blir mördade. Allt detta går att förhindra om man tar personerna på allvar, från första stund. Jag skulle vilja gå dit och ge dom en käftsmäll för att väcka dom. Väcka liv i deras förvirrade själar och berätta.
Oså denna eviga fråga, vad kan en 22åring göra? Tyvärr, ingenting! Endast gå och fundera och hoppas. Hoppas på utveckling inom området för det görs alldeles för lite när det kommer till psykiskt sjuka människor. Folk har för lite kunskap och man håller hellre tyst om allt.
Som min pappa sa dagen innan allt; "Emma, du hade rätt. Du har haft rätt från första stund. När alla andra har sagt något helt annat har du fortfarande sagt samma sak som nu visas vara rätt. Varför har ingen lyssnat på dig?"
Ja, den frågan ställer jag mig också. Varför lyssnade ingen? Pappa sa detta kvällen innan allt. Tidigare hade han suttit hos läkaren. Det kändes som att han förstod, första gången under denna tid tror jag han förstod att det var något allvarligt och jag tänkte ringa dagen därpå och tvångs inta honom... Då var det redan för sent. Allt var över.
Kommentarer
Trackback
