Jag kan, om jag vågar..
Vet inte riktigt i vilket hörn jag ska börja, vet varken ut eller in. Önskade att man bara fick vara, vara ute i ingenstans. Där lugnet är prioriterat. Där man inte kan bli nådd, ingen vet, ingen bryr sig.
Det känns som att allting fortsätter. Finns det aldrig något slut på detta elände? "The end off story?" Trodde verkligen saker och ting skulle sluta, men inte det. Detta är plågeri. En plågsam och långsam död.
Ibland tänker jag tanken, den hemska tanken. Eftersom jag har fått nog. Vi har varit drabbade hela livet och det fortsätter. Kan inte livet sluta? Kan inte någon låta människan gå? Jag har sagt, jag har fått nog. Idag orkade jag inte med samtalet. Det jobbiga är att jag får dåligt samvete och mår dåligt av det. Jag vet att jag har all rätt i att säga "nej jag orkar inte nu!" men jag har jättesvårt att göra det. Nästintill omöjligt för mig att göra det. Jag har ingen jag måste "tacka" för, det är egentligen bara för mig att säga nej och skita i allt. Om jag kunde..?!
Samtalen fortsätter mer än någonsin. Dom blir värre, och plågsammare. Ärligt talat får man faktiskt bestämma sig. Antingen acceptera att det blir en tuff tid och försöka kämpa sig igenom den, eller lägga sig ner och dö...
Är less på att agera "vuxen" åt en vuxen. Varje dag, flera gånger per dag agerar jag "psykolog" för att förklara varje symptom och hur han ska gå vidare. Varje dag peppar jag honom att fortsätta kämpa, när han egentligen inte orkar mer. Han säger att han försöker, men jag tror honom inte. Varje dag, varje samtal är det samma sak. Negatvia tankar och ångesten han upplever. Samma sak, säger jag om och om igen, hur han ska försöka tänka och agera för att orka. Ändå ringer han 5-6 ggr per dag OM samma sak.
Den senaste veckan har jag tappat orken, jag har blivit frustrerad då jag inte mår dåligt att höra hur dåligt han mår. Jag blir arg, för tänker han på någon annan än sig själv? Tänker han på oss, på sina barn vad vi har fått leva med sen vi var små, eller hur kusinerna mår, eller hur jag mår efter att måste ta varje samtal? Han säger att han förstår men jag tvivlar.
Alla mår dåligt någon gång i livet. Mer än 50% har fått uppleva deppression. De han inte förstår är att hur det känns att må riktigt dåligt. Han har mått dåligt större delen av livet, men varje gång han har känt att han börja må dåligt har han flytt, flytt iväg med alkoholen för att slippa känna. Nu kan han inte göra och det är för första gången i hans liv han känner hur det är att må dåligt.
- Välkommen till verkligheten, nu kan du inte fly längre!
Jag bävar fortfarande för den dagen då han ger upp..
Det känns som att allting fortsätter. Finns det aldrig något slut på detta elände? "The end off story?" Trodde verkligen saker och ting skulle sluta, men inte det. Detta är plågeri. En plågsam och långsam död.
Ibland tänker jag tanken, den hemska tanken. Eftersom jag har fått nog. Vi har varit drabbade hela livet och det fortsätter. Kan inte livet sluta? Kan inte någon låta människan gå? Jag har sagt, jag har fått nog. Idag orkade jag inte med samtalet. Det jobbiga är att jag får dåligt samvete och mår dåligt av det. Jag vet att jag har all rätt i att säga "nej jag orkar inte nu!" men jag har jättesvårt att göra det. Nästintill omöjligt för mig att göra det. Jag har ingen jag måste "tacka" för, det är egentligen bara för mig att säga nej och skita i allt. Om jag kunde..?!
Samtalen fortsätter mer än någonsin. Dom blir värre, och plågsammare. Ärligt talat får man faktiskt bestämma sig. Antingen acceptera att det blir en tuff tid och försöka kämpa sig igenom den, eller lägga sig ner och dö...
Är less på att agera "vuxen" åt en vuxen. Varje dag, flera gånger per dag agerar jag "psykolog" för att förklara varje symptom och hur han ska gå vidare. Varje dag peppar jag honom att fortsätta kämpa, när han egentligen inte orkar mer. Han säger att han försöker, men jag tror honom inte. Varje dag, varje samtal är det samma sak. Negatvia tankar och ångesten han upplever. Samma sak, säger jag om och om igen, hur han ska försöka tänka och agera för att orka. Ändå ringer han 5-6 ggr per dag OM samma sak.
Den senaste veckan har jag tappat orken, jag har blivit frustrerad då jag inte mår dåligt att höra hur dåligt han mår. Jag blir arg, för tänker han på någon annan än sig själv? Tänker han på oss, på sina barn vad vi har fått leva med sen vi var små, eller hur kusinerna mår, eller hur jag mår efter att måste ta varje samtal? Han säger att han förstår men jag tvivlar.
Alla mår dåligt någon gång i livet. Mer än 50% har fått uppleva deppression. De han inte förstår är att hur det känns att må riktigt dåligt. Han har mått dåligt större delen av livet, men varje gång han har känt att han börja må dåligt har han flytt, flytt iväg med alkoholen för att slippa känna. Nu kan han inte göra och det är för första gången i hans liv han känner hur det är att må dåligt.
- Välkommen till verkligheten, nu kan du inte fly längre!
Jag bävar fortfarande för den dagen då han ger upp..
