Godkväll! 

 

Nyss ätit mat. Sitter här och är lagomt proppmätt. Har man hus finns det alltid något att göra, precis skurat och städat iordning i köket och killen är på övervåningen och fixar. Underbart!

Livet snurrar på som vanligt, och pappa är lugn. Han mår riktigt bra nu och jag känner mig utvilad (!!!). Att vakna på morgonen och slippa känna sig trött är guldvärt. Energin är tillbaka, och orken till livet likaså. När jag tänker tillbaka till 1 ½ åren som gått, undrar jag hur f*n har jag orkat. Är lite imponerad att killen är kvar i livet, trots att jag inte har prioriterat honom eller varit den bästa flickvännen. Tack!

Mer då? Jobben dem kommer och dem går. Jag lämnade mitt (gamla) jobb, usch, visst det ger pengar men att behöva må dåligt på jobbet för att chefen är elak är inget jag stödjer. Tack och hejdå!

Tack vet jag fina människor. Jag gick in på kulturkafét och pratade med chefen. Extra jobb. Underbart! Trivs otroligt mycket bättre att få träffa människor och pyssla på med olika saker.

Nytt jobb. Energin flödar. Tankar och framtiden går och allt känns faktiskt riktigt bra. Livet bjuder på såna här kriser ibland, och man kommer sig alltid ur dem förr eller senare. Kämpa på, för efter regn kommer det solsken ;P

Dagarna fortsätter att gå, trots att det ibland känns som att dem står stilla..

4 november idag, ingen snö, det regnar och regnar. Börjar bli fruktansvärt less på allt regn. Hunden luktar skit och jag blir blöt. Du är välkommen att komma nu, snön!

Ja, vad ska man säga, vad ska man berätta? Funderar ganska mycket på livet för tillfället. Vad ska man bli? Vågar man satsa? Kommer det bli bra? Många frågor som jag många gånger önskar att det fanns svar på, men det vet jag inte förrän jag har testat.

Ångest, oro, ilska och ledsamhet är något jag har fått leva med i många år. I 15 år exakt. Den dagen jag äntligen vågade säga ifrån, utan att vara rädd, den dagen rev jag muren och nu tar jag ingen skit. Jag tillåter mig inte att gå och känna ångest, oro, ilska osv. Jag är snabb på att öppna käften och säga vars problemet ligger. Visst ibland kostar det, men oftast mår jag bäst av det. Vi får se vars detta slutar? Vad kommer det att kosta? Kommer det vara värt? Blir det förbättring? Well, vi får se... 

Vafan, bloggar man om? Hmm.. Livet? Hunden? Mig? Jag försöker, men ärligt talat. Enda sen allt hände har jag fått ett annat perspektiv. Jag funderar dagligen på samhället. Vad får man för hjälp som offer, som drabbade? Hur psykvården behandlar sina intag, hur polisens arbete ser ut, hur svenska rättsystemet fungerar (inte fungerar) och mycket annat. Än idag chockas jag hur elaka och dömande folk är. Folk pratar än idag, om vad dem tror hände. Hör från bekanta hur folk pratar bakom min rygg. Förstår att det är ett känslig ämne, men det gör inte saken bättre för oss att gå och prata bakom våra ryggar.
Önskar på ett sätt att folk ska få vara med om samma sak, och känna hur det känns. När livet rasar, det sista man behöver är dömande människor. Medmänniskor är vad vi är, men behandlar oss som monsters..

Hittade en artikel på aftonbladet som jag tycker folk ska läsa. Har haft den ute på facebook, men för er som inte är vän med mig där kan ej se den. Handlar om 3 olika familjer som från ena dagen har en helt vanlig familj, till den andra dagen då man har en mördare i sin familj..