Some die young
Ett år av kaos, stress, sömnstörning, ilska, utmaning, trötthet, och en massa gråt.. Väntar fortfarande på dagen då jag vaknar upp utvilad.
Ett år har nyss passerat. Det känns som att allt hände igår, fast vissa stunder känns det som att detta har hållt på i flera år. Känner mig trött, utmattad och allt känns långt borta. Folk förstår inte hur mycket detta kan tära på en annan människa. Nej, jag har inte kommit tillbaka till mitt liv ännu, detta år har varit det tyngsta i mitt liv. Man glömmer inte första taget ett självmords samtal. Finner inga ord.
Varför det har varit tyngst för mig är för att jag har blivit indragen. Att gå och veta om att samtalet om att han är död kommer komma snart gör att man aldrig riktigt slappnar av. Man drömmer madrömmar, man är orolig varje gång dolt nummer ringer. Ångesten tär på en människa. Önskade att man slapp allt detta men får hoppas att saker och ting blir "bättre".
Från tråkigheter till lite roligare saker..
Tog en tur till Kalix med Therese, (skoj att ses, var inte direkt igår!) för att kolla om lernia hade öppet. Vilket dom inte hade. På vägen hem bestämde jag mig för att fara förbi Persön (min gamla hemby) vilket var ungefär 10 år sedan man var där. Huset vårat har dom målat blått (var rött) men mycket såg precis ut som förr. Minnen dök upp, roliga som tråkiga. En sak reflekterade jag över, det var att allt såg litet ut (!!). Vägarna och "runt byn" som man alltid gick runt. Allt såg litet och smalt ut. Kanske för att man själv har blivit större?!
Ett år har nyss passerat. Det känns som att allt hände igår, fast vissa stunder känns det som att detta har hållt på i flera år. Känner mig trött, utmattad och allt känns långt borta. Folk förstår inte hur mycket detta kan tära på en annan människa. Nej, jag har inte kommit tillbaka till mitt liv ännu, detta år har varit det tyngsta i mitt liv. Man glömmer inte första taget ett självmords samtal. Finner inga ord.
Varför det har varit tyngst för mig är för att jag har blivit indragen. Att gå och veta om att samtalet om att han är död kommer komma snart gör att man aldrig riktigt slappnar av. Man drömmer madrömmar, man är orolig varje gång dolt nummer ringer. Ångesten tär på en människa. Önskade att man slapp allt detta men får hoppas att saker och ting blir "bättre".
Från tråkigheter till lite roligare saker..
Tog en tur till Kalix med Therese, (skoj att ses, var inte direkt igår!) för att kolla om lernia hade öppet. Vilket dom inte hade. På vägen hem bestämde jag mig för att fara förbi Persön (min gamla hemby) vilket var ungefär 10 år sedan man var där. Huset vårat har dom målat blått (var rött) men mycket såg precis ut som förr. Minnen dök upp, roliga som tråkiga. En sak reflekterade jag över, det var att allt såg litet ut (!!). Vägarna och "runt byn" som man alltid gick runt. Allt såg litet och smalt ut. Kanske för att man själv har blivit större?!
Safehouse...
"Valen du gjorde igår, speglar din framtid!"
En sak är säkert, livet är unikt och man lever endast detta liv en gång. Därför bör man ta vara på det. Jag kan erkänna att jag länge har levt med en rädsla. En rädsla att ta mig "ut". Lämna det som ger mig trygghet. När man som barn aldrig har haft en trygg uppväxt söker man trygghet. Man har hela tiden levt med en rädsla att något kommer att hända är det svårt att lämna tryggheten när man väl finner den.
Tex. Jag jobbade med att steka hamburgare. Inte det roligaste jobbet men det gav mig pengar. Det gav mig mat på bordet och tak över huvudet. Det var det viktigaste i mina ögon. Det var min trygghet. Mitt liv.
Problemet är att det inte är bra att leva med denna trygghet. I mina ögon blir det ett hinder. Man tillåter inte sig att tänka på framtiden. Vad vill jag egentligen jobba med? Vill jag utbilda mig? Rädslan att leva med endast några tusen kronor i månaden. Släppa jobbet. Inte veta hur framtiden kommer att se ut. Det är en jobbig kombination.
I över 3 år stekte jag hamburgare, tills jag får frågan; "Vill du verkligen det här?". Klart jag inte vill stå i 40 år och steka hamburgare, men det var en trygghet för jag visste att pengarna iaf kom in. Den dagen frågan ställdes tog det mig 1-2 veckor att bestämma mig. NEJ! Jag tänker inte stå här med. Jag måste våga. Jag måste chansa.
Sen dess har jag ströjobbat över allt (nästan). Det jag vill komma fram till är att jag klarade att lämna den trygghet jag byggt upp i över 3 år. Ta steget ut och möta världen. Låter löjligt, men för mig var det ett stort steg. Har man inga föräldrar som man kan förlita sig på. Någon som kan skjuta till med lite pengar då man behöver är det svårt att slappna av. Man måste ta hand om sig själv, se till att jag får in pengar, jag måste klara mig.
Man måste våga chansa för att vinna. Jag älskar tryggheten, men för att jag ska ha en framtid. Göra det jag vill. Måste jag lämna vissa saker för att jag ska ta mig dit. Jag är beredd att ta nästa steg, utbildning.
Klart det känns lite lite skrämmande då jag vet att inkomsten inte kommer se bra ut, men framtiden kommer se bättre ut. Men som sagt, jag har hela tiden klarat mig, betalat syrrans boende för att hon ska ha tak över huvudet då hon inte har något jobb eller "föräldrar" som kan hjälpa till. Många tycker det är lustigt att jag står och betalar för henne, men hon är min syster och man hjälps åt ingen ska behöva känna sig otrygg i min närvara. Vi har levt alldeles för länge under dem omständigheterna att det får räcka.
Vissa människor förstår, andra inte. Jag begär inte att folk ska fatta, det jag begär är att inte döma. Livet är inte rättvist, vissa får kämpa röven av sig och får stå på egna ben utan hjälp. Jag kan många gånger sitta och svära för mig själv över hur orättvist livet är men lika snabbt som jag kommer på att jag gör det säger jag åt mig själv att det inte är lönt, för det är så här livet är. Livet är orättvist, men jag väljer att kämpa mig ur denna orättvisa för att skaffa mig en trygg framtid! :)
En sak är säkert, livet är unikt och man lever endast detta liv en gång. Därför bör man ta vara på det. Jag kan erkänna att jag länge har levt med en rädsla. En rädsla att ta mig "ut". Lämna det som ger mig trygghet. När man som barn aldrig har haft en trygg uppväxt söker man trygghet. Man har hela tiden levt med en rädsla att något kommer att hända är det svårt att lämna tryggheten när man väl finner den.
Tex. Jag jobbade med att steka hamburgare. Inte det roligaste jobbet men det gav mig pengar. Det gav mig mat på bordet och tak över huvudet. Det var det viktigaste i mina ögon. Det var min trygghet. Mitt liv.
Problemet är att det inte är bra att leva med denna trygghet. I mina ögon blir det ett hinder. Man tillåter inte sig att tänka på framtiden. Vad vill jag egentligen jobba med? Vill jag utbilda mig? Rädslan att leva med endast några tusen kronor i månaden. Släppa jobbet. Inte veta hur framtiden kommer att se ut. Det är en jobbig kombination.
I över 3 år stekte jag hamburgare, tills jag får frågan; "Vill du verkligen det här?". Klart jag inte vill stå i 40 år och steka hamburgare, men det var en trygghet för jag visste att pengarna iaf kom in. Den dagen frågan ställdes tog det mig 1-2 veckor att bestämma mig. NEJ! Jag tänker inte stå här med. Jag måste våga. Jag måste chansa.
Sen dess har jag ströjobbat över allt (nästan). Det jag vill komma fram till är att jag klarade att lämna den trygghet jag byggt upp i över 3 år. Ta steget ut och möta världen. Låter löjligt, men för mig var det ett stort steg. Har man inga föräldrar som man kan förlita sig på. Någon som kan skjuta till med lite pengar då man behöver är det svårt att slappna av. Man måste ta hand om sig själv, se till att jag får in pengar, jag måste klara mig.
Man måste våga chansa för att vinna. Jag älskar tryggheten, men för att jag ska ha en framtid. Göra det jag vill. Måste jag lämna vissa saker för att jag ska ta mig dit. Jag är beredd att ta nästa steg, utbildning.
Klart det känns lite lite skrämmande då jag vet att inkomsten inte kommer se bra ut, men framtiden kommer se bättre ut. Men som sagt, jag har hela tiden klarat mig, betalat syrrans boende för att hon ska ha tak över huvudet då hon inte har något jobb eller "föräldrar" som kan hjälpa till. Många tycker det är lustigt att jag står och betalar för henne, men hon är min syster och man hjälps åt ingen ska behöva känna sig otrygg i min närvara. Vi har levt alldeles för länge under dem omständigheterna att det får räcka.
Vissa människor förstår, andra inte. Jag begär inte att folk ska fatta, det jag begär är att inte döma. Livet är inte rättvist, vissa får kämpa röven av sig och får stå på egna ben utan hjälp. Jag kan många gånger sitta och svära för mig själv över hur orättvist livet är men lika snabbt som jag kommer på att jag gör det säger jag åt mig själv att det inte är lönt, för det är så här livet är. Livet är orättvist, men jag väljer att kämpa mig ur denna orättvisa för att skaffa mig en trygg framtid! :)
