Ett år av kaos, stress, sömnstörning, ilska, utmaning, trötthet, och en massa gråt.. Väntar fortfarande på dagen då jag vaknar upp utvilad.

Ett år har nyss passerat. Det känns som att allt hände igår, fast vissa stunder känns det som att detta har hållt på i flera år. Känner mig trött, utmattad och allt känns långt borta. Folk förstår inte hur mycket detta kan tära på en annan människa. Nej, jag har inte kommit tillbaka till mitt liv ännu, detta år har varit det tyngsta i mitt liv. Man glömmer inte första taget ett självmords samtal. Finner inga ord.

Varför det har varit tyngst för mig är för att jag har blivit indragen. Att gå och veta om att samtalet om att han är död kommer komma snart gör att man aldrig riktigt slappnar av. Man drömmer madrömmar, man är orolig varje gång dolt nummer ringer. Ångesten tär på en människa. Önskade att man slapp allt detta men får hoppas att saker och ting blir "bättre".

Från tråkigheter till lite roligare saker..

Tog en tur till Kalix med Therese, (skoj att ses, var inte direkt igår!) för att kolla om lernia hade öppet. Vilket dom inte hade. På vägen hem bestämde jag mig för att fara förbi Persön (min gamla hemby) vilket var ungefär 10 år sedan man var där. Huset vårat har dom målat blått (var rött) men mycket såg precis ut som förr. Minnen dök upp, roliga som tråkiga. En sak reflekterade jag över, det var att allt såg litet ut (!!). Vägarna och "runt byn" som man alltid gick runt. Allt såg litet och smalt ut. Kanske för att man själv har blivit större?!