Passar på att pusta ut lite, pappa sitter under bevakning nu (psykologen tog hans mående på allvar och satta in honom på intag där inga saker finns, för att minimera självmordsrisken).Har knappt fått några samtal, vilket har varit skönt för mig att slippa tjata och älta samma sak 10ggr om dagen. Ta inte mig fel, jag har ett val och jag kan välja att inte svara men han behöver älta och jag gör det gärna MEN ibland behöver även jag en frizon, vilket denna helg har bestått av. Inga samtal alls.

Problemet när man inte får några samtal börjar man istället bli lite småorolig. Först under period ringer han 10ggr om dagen och sedan slutar han. Då börjar tankarna komma igång..

En sak har jag lärt mig när det kommer till pappa, de är att han endast ringer mig när han mår dåligt. Det är otroligt sällan jag får samtal då han mår bra och bara vill surra (även innan allt detta hände var det så..) oftast är det då han behöver något eller mår dåligt och behöver älta han ringer till mig, har sagt det och kommer säga det igen han är som ett barn. Man måste hela tiden pusha honom, älta med honom och få honom på positiva tankar och lära honom förstå, det har varit mycket nu med förståelse kring allt och jag har suttit och förklarat ord för ord för att han ska förstå hur han ska tänka kring allt detta.

Nej han är ingen pappa, han är en bekant för mig.. Sorgligt men det är sanningen. En förälder ska ställa upp, finnas för en och visa lite intresse för sina barn. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har känt att han har gjort det och ännu mindre nu. Är ganska less på att jag hela tiden måste få honom att ge detta livet en chans då han endast surrar om att han vill ta livet av sig osv. Det är tungt för mig att höra att han vill ta sitt liv även om jag inte anser att han är som en pappa för mig. Jag har dock lärt mig att ta det som tomma ord och låta han göra valet. Har försökt få honom att förstå att han måste kämpa för att ändra på sig, men han är en inbiten jävel och väldigt trångsynt. Jag tvivlar på om han kommer klara av allt detta. Har varit skeptisk förr och är det nu också.

En sak jag tror många undrar över är varför jag lägger ner all denna tid/energi på honom honom om jag inte ens känner att han är min pappa...? Jadu, den frågan ställer jag mig ofta. Han är mitt blodsband och jag tycker synd om honom. Det är det enda svaret jag kan komma fram till. För jag har inget jag känner att jag måste ge igen för, då jag aldrig har fått något av honom. Nej, inte ens presenter eller julklappar på dess högtider eller något bara skrik och fylla (vilket är minneblott). Jag har ingenting jag måste betala tllbaka, men vill göra ett försök. Jag anser väl att alla kan förändras och alla är värda en andra chans - frågan är, kommer han ta den eller ge upp allt?

Det har nästan blivit att jag tagit förgivet att allt är bra nu när inga samtal har kommit fram. Kan ha fel, det återstår att se..