.. att komma tillbaka med bloggandet då man slutade av en tragedi.

Känns som att jag har glömt hur man bloggar. Antingen har jag glömt bort hur man gör eller så kanske jag inte är redo att redogöra mitt liv för omvärlden efter allt..?

Har börjat sova dåligt igen. Vet att jag drömmer, men varje gång jag vaknar har jag inte direkt någon aning om vad jag har drömt om, förutom småbilder men inget sammanhang. Det enda jag vet att det handlar om händelsen. Känns mer som att det är en massa drömmar om känslor. Hur mår alla efter allt, får upp bilder på olika människor hur jag tror dom mår och det är jobbigt. Gråter och är ledsen och skyller på mig själv i drömmarna.
Usch riktigt jobbigt, vaknar med svullna ögon och huvudet är jättetungt. Det är verkligen jobbigt att stiga upp på morgonen när man har haft en sådan natt..

Annars då? Jag har sagt upp mig från jobbet. 4 dagar kvar på stället vilket känns underbart. Känner verkligen att jag har gjort rätt och ångrar ingenting. Jag behöver gå vidare med mitt liv efter allt. Börja om och se med nya ögon.

Alla är olika och alla berarbetar olika. Jag behöver lämna det gamla för att börja om på nytt. Lämna det som påminner om tiden då allt hände. Fokusera på sig själv och vad man själv vill göra. Lite egoistisk!

Bloggandet kommer bli ganska "ensligt" och tråkigt tills jag kommer igång igen. Sakta men säkert kommer jag kunna hitta tillbaka. Tiden måste få gå, och jag måste få kunna komma tillbaka till "livet" igen. Framförallt få in träningen igen till en vana och inte ett måste. Påskyndar inget, utan tar det som det kommer. Förr eller senare faller saker och ting på plats, det gäller endast att ge de tid!



Hur mycket jag än vill låtsas som att inget har hänt går det inte, för det som har hänt har hänt. Vi är märkta för livet. Jag försöker tänka på mig själv och inte känna efter så mycket men det är svårt. Jag var involverad i allt under en sån lång tid att det gör det svårt att lämna allt. Jag får samtal varje dag, det är jobbiga samtal. Vad ska man göra? Säga bort dom? Önskade att jag kunde, men kan inte..

Efter något dåligt kommer något bra. Tyvärr kan jag inte säga att något bra kommer komma efter detta dåliga. För man kan inte ändra en person som inte vill.. Vill och vill (?!), tror egentligen inte det handlar om det, utan det ligger alldeles för många år bakom ens perosnlighet att det känns lönlöst. Att mista livet tror jag vore lättare än att ändra sitt beteende efter 52 år.

Välja att öppna, blotta och såra sin själ eller låta sin själ vandra vidare? Vi får se.