Kände att något var på tok. Telefonen var tyst. Alldeles för tyst. Det var inte likt att pappa inte höra av sig på över ett dygn. Jobbet kallade 8.30.

10.00 ser jag ett missat samtal på mobilen. Dolt nummer. Suck...

Jag tänker inte speciellt mycket utan fortsätter med sysslorna. En halv timma senare ringer det igen, dolt nummer. Denna gång hinner jag svara. Jaha..

Igen. Igen har det hänt. Pappa är på akuten. Har hängt sig. Allt stannar. Jag mumlar om och om igen att jag visste det, jag visste det. Hon på andra sidan luren säger "ja han mår riktigt dåligt, riktigt dåligt!"
NÄHÄ?!?!? Som att jag inte redan visste det. Tror ni inte jag vet om det, det är väl snarare ni som hela tiden försöker dölja det med att säga att ni har koll på honom. Inget kommer att hända honom. Ändå händer det. Ändå får han chansen att fixa anordningar för att hänga sig. Jag förstår inte?!?!

Jag blir ledsen. Arg. Besviken. Hur många såna här samtal ska man behöva få? Varje gång slits hjärtat itu och man fattar inte. Samma vissa samma gång. Jag försöker, men det går inte. Vad ska man göra? Hur gör man?

Det man får höra är att han ville avsluta för att han var en börda för mig. Jag skrek på honom. Jag var frustrerad. Han ville dö för att jag inte orkade. Hur tror ni mitt samvet känner sig? En ordentlig käft smäll.

"Hade jag tagit halsduken, då hade jag inte funnits kvar!" Hur fan kan man säga så till en dotter?! Jag ringer för att jag är orolig och det enda han säger är det. Orken har försvunnit och pappa oxå.

Jag är den enda han har haft kvar. Jag har svarat varje gång. Varje gång telefonen har ringt. Suttit i timmar och pratat varje dag. Samma sak, om och om igen. Jag känner att jag inte kan nå mer. Då har han inget kvar.

Jag känner mig hjälplös. Dom på psyket vill att jag ska ringa och prata med dom, oavsett tid på dygnet. Sa dock att jag inte har förtroende för dom, och det är sant. Jag kommer aldrig ringa dom, för dom har alldeles för många brister. Skulle kunna älta om och om igen, men kommer inte bli klokare för det.

Ledsen över allt. Ledsen över att inget hjälper. Hur svårt kan det vara för en människa att bestämma sig. Antingen kämpar man eller så ger man upp?!

Jag har alltid sagt att jag kommer kämpa tills jag ligger i graven.