Tänkte för någon timme sen bjuda på ett inlägg om mitt liv som arbetslös. Alla fall uppdatera att sista dagen på tasty var igår och ett nytt främmande liv som arbetslös stod framför mina fötter, men denna arbetslösheten varade inte speciellt länge. Vid 15 tiden idag får jag ett samtal om att jag ska komma på en introduktion på ett jobb. Tror ni att jag blev glad :)

Eftersom jag hade sagt upp mig utan att ha något i bakfickan var jag inställd och beredd på att jag skulle gå någon månad som arbetslös eftersom januari och februari är dom tuffaste månaderna på året, men ack vad fel man kan ha ibland. "Plöstligt händer det!" ;)

Många tyckte att jag var en "idiot" som gick och sa upp mig utan att ha något annat att gå till men jag hade bestämt mig och då fanns det ingen åtevändo. Jag och min kille satt och diskuterade sedan ställer han mig frågan "mår du bra av att vara kvar? Hur känner du egentligen?!" Jag har alltid bitit ihop och kört på när det kommer till mitt dåvarande jobb. Senaste halv året har jag verkligen försökt bita ihop och försöka se det positiva (vilket inte är många) och inte bry mig i saker. Trodde det skulle gå, men sen kommer killen med frågan, hur mår du egentligen? och sen säger han, vill du säga upp dig, är det bara att göra det! När man väl börjar man känna efter, då är det kört!

Den dagen jag började känna efter hur det skulle kännas att inte vara kvar, hitta ett annat jobb, leka med tankarna om vad man vill göra osv. Då var det bestämt, då hade redan min hjärna bestämt att jag inte skulle vara kvar mer.

Men som Linnea sa "Ibland måste man stänga en dörr för att en annan ska öppnas!"

Nu ska jag sova, har ett jobb att passa imorgon ;P Natti natt