Hatar ordet hjälplös, och ännu värre att känna sig hjälplös men i detta fall måste jag acceptera att jag inte kan göra något. Psykvården har otroliga brister vilket jag tror många som har varit involverad inom den har märkt det. Jag är en av dom som ärligt kan säga att dom har det och det kommer jag alltid känna men jag måste acceptera det.

Hur mycket jag än vill göra och hjälpa, går det inte. Ja jag vet, han är under helt andra omständigheter pga allt som skett. Varken han eller jag har några som helst rättigheter, det enda jag kan göra är att hoppas. Hoppas på att det finns någon jävel där som har ögonen öppna.

Det är värsta är att kolla/höra på. Höra alla samtalen, orden, och ångesten. Höra på och säga "jag kan inget göra...!" Varje gång jag säger det växer en frustation inom mig som bara vill skrika och slå. Slå dom jävlarna som jobbar där som bara går där med sina foppa tofflor och säger "jag förstår!" och "vi tar väl hand om honom!". Det är meningar som deras chef har manipulerat in hos dom, eftersom det känns som att det är den enda man får höra. Dom har inget mer vettigt att säga och nej jag har inget vettigt att säga dom heller. Tysta leken startar nu.