Den frågan ställer jag mig dagligen. Jag känner mig ganska väl när det kommer till mitt välmående eftersom jag har brytit ihop. Det blev helt enkelt för mycket (en gång och aldrig mer..), när det hände valde jag att det aldrig ska hända igen och därmed började jag säga ifrån.

Pappas samtal har börjat bli riktigt jobbiga. Gråter nästan dagligen av dessa samtal. Han mår inte bra. Igår blev jag riktigt less (eftersom det känns som att dom stänger ute anhöriga, man har inga nummer man kan ringa vid behov osv) jag ringde avdelningen där jag pratar med en dryg person som talar om för mig att hans kontaktpersoner inte är där. Ursäkta, jag vet men det måste väl finnas någon annan person man kan prata med när inte hans kontaktpersoner är där. Hennes svar blev, ja det finns personal som jobbar här.. JAHA?! Se till att jag får prata med någon då. IDIOT! Usch, samtalet började inte bra och slutade ännu sämre..

Får prata med någon jävla sjukgymnast. Jag började berätta och fråga saker vad som finns att göra nu när han mår som han gör. Han förklarar osv. Jag känner mig riktigt frusterad då hans svar är dom dummaste svaren jag hört. Han påstår att min pappa mår så här dåligt för att hans "bästa kompis" har lämnat avdelningen. MEN VAFAN, driver du med mig? Då gick alla cylinder, ursäkta men menar du allvar svarar jag. Han förklarar att det mycket väl kan vara så osv. Jag känner min pappa så väl att jag kan säga, är du dum i hela jävla huvudet!?! Hur fan kan du påstå det? (svor inte riktigt så mycket, men måste få ut lite frustation här på bloggen, därför lägger jag till lite...) helt seriöst har jag inte hört mer dummare svar. Nej, han mår inte så här dåligt för en främmande människa som han har känt i knappt 2 månader. Bästa kompis? Vilket skitsnack! Orkar inte gå in mer på det men när han sa det då var det kört och jag blev riktigt oproffisionell.. Men svarar man så dumt får man skylla sig själv, faktiskt!

Dom har sekretess belagt allt, jag som anhörig kan inte göra ett skit. Hur tror ni det känns för mig? Min pappa ringer och mår så dåligt att han vill ta sitt liv och psykvården stänger ute mig. Ja jag vet vad han har gjort, men vafan, om han godkänner att jag ska få veta lite borde det inte vara några problem?! En sak är säkert, psykvården är ett enda stor skämt. Jag går bara och väntar på att pappa ska ta sitt liv för jag vet att dom inte kommer göra något åt hans mående.... Det är hemskt att säga, men psykvården har såna brister att det är skrämmande. Förra månaden hade en lyckats hänga sig i Öjebyn. Jag förstår dom, för över en månad kan gå och dom får inte prata med någon varken psykolog eller kurator. Jag förstår varför folk ger upp, dom får ingen hjälp!

Är riktigt upprörd över hur det fungerar. Det finns inga resuser.. Dom får ingen hjälp, det är endast en förvaring för psykisk sjuka människor för att dom inte ska släppas ut i samhället igen och skada någon annan. Skulle vilja banka skiten ur var enda jävel på stället, kanske dom vaknar upp lite...?

Samtalet med sjukgymnasten slutar med att han säger "jag förstår hur det känns, men vi gör det vi kan och sen finns det inte så mycket att göra!"
Jag avslutar samtalet med, förstår? FÖRSTÅR?? FÖÖÖÖÖÖÖRSTÅÅÅÅÅÅÅÅR?!?!?! Du har ingen aning vad fan vi går igenom, du förstår ingenting så kom inte och säg att du förstår..!!!!

Ibland undrar jag vad det är för idioter som jobbar där. Vårdarna går i korridorerna och kollar läget, surrar med personal och ger sprutor om någon är ilsken.. Oj vad svårt.. Säger inte att alla vårdare är på detta sätt men jag saknar verkligen empati och lite medkänsla. För när man kommer in på stället känner man direkt, det är något som saknas... Mycket är väl att man har ingen att nå om det är något, hjälplös är bara förnamnet vad man känner sig nu...