Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar, timmar blir till dagar och dagar blir till månader. Fastän allt känns som igår, känns det som att det hände för flera flera år sedan..

Det är svårt att förklara känslan man känner inom sig. Även fast jag/vi är starka är det ändå jobbigt att bära på allt som har hänt. Det har snart gått ett år, och det är samma visa som första gången. Jag säger samma saker om och om igen. Vi ältar i timmar om den dagen då allt hände. Inget har ljusnat, allt ser mörkare ut!

Det jag funderar mycket på är hur systemet fungerar. Sen dag ett har jag sagt att ni måste sätta extra bevakning på honom, eftersom när han väl inser vad han har gjort kommer han inte orka ha det på sitt samvete. Polisen säger att han mår bra, trots det som har hänt. Dagen efter gör han ett försök.. misslyckas!

Redan då står det skriviet i hans "journaler" att han är "självmordbenägen" och att han har gjort försök till det MEN ändå får han ha vad som helst på rummet. Kablar, sladdar, bälten, snören osv.
Han säger till personalen att han har ångest och inte vill leva mer. ÄNDÅ gör dem inget. Ändå låter dom honom ha tv sladdar osv. Klart som fan han gör ett försök!

Han satt på IA (under bevakning för självmordsbenägna) i 1 månad. Nu befinner han sig på en mer bevakad avdelning, men nu ska han tydligen få tillgång till hans tv och steror igen, vilket innebär KABLAR OCH SLADDAR???! Hur tänker dem egentligen?

Det är inte konstigt att jag hela tiden är orolig, varje gång dolt nummer ringer får jag en klump i magen och förväntar mig det värsta! Önskade att denna historia kunde få ett lyckligt slut, men jag vet att det inte kommer bli det! På ett eller annat sätt kommer han lyckas, då dem ger honom möjligheten att göra försök på försök på försök. Hur många gånger ska han behöva göra det innan det går vägen? Hur många samtal ska man behöva få innan allt är över? När händer det?

Jag skulle kunna ta avstånd, men det spelar ingen roll. För samtalet kommer ändå komma och jag kommer bli ledsen. Hur man än gör kommer allt sluta fel. Verkligheten är tuff, det är hårt att leva men bara för det kan man inte ge upp! Blir ledsen och arg att höra honom varje dag säga att döden är bättre och att han kommer göra ett försök då tillfället ges. Vad ska man göra?! 

Jag vet, det finns inget att göra. Problemet är att har en männsika väl bestämt sig för att orken inte finns längre då kommer den personen att lyckas.. Det är just detta som känns tungt att ha inom sig. Att veta om och bara gå och vänta på den dagen då han ger upp. För oavsett vad vill jag inte att han ska gå och ta livet av sig. Det kommer bli jobbigt. Även fast man vill ha ett slut på allt, hoppas jag på ett bra slut men tyvärr känner jag min pappa bättre än honom själv och jag vet att det inte finns ork i honom mer....

Om dagen kommer, då kommer jag inte vara arg på pappa. Jag kommer vara arg på psykvården. För får jag veta att det var en tv sladd eller något som inte han ska ha, pga att han är självmordbenägen då kommer jag inte vara tyst förrän jag  har någon anmäld!!

Önskade att jag kunde skriva om roligare saker, men mitt liv handlar om jobba, träna (det man orkar), ta hand om hunden och prata med pappa. Det är svårt att känna lugn och ro i kroppen då man hela tiden är orolig. Det är svårt att njuta av sitt egna liv. Allt känns otroligt jobbigt. Jag är trött, ledsen, arg.. Det finns så mkt att säga, men ändå så lite.

Sitter och tom stirrar på datorn. Jag skulle kunna sitta natten lång och älta om samma saker. Det finns inget slut, allt snurrar i en cirkel. Om och om igen. Hur hittar man fokusen på sig själv igen? Suck!

Tack alla underbara människor som har stöttat och funnits där när man har behövt prata. Ni är guldvärda! Alla fina ord ni säger, lägger jag i min ryggsäck och tar fram dem när allt känns som tyngst! Jag vet att jag är stark och klarar mycket men ibland vill jag känna svag och bara få vara. Känna mig liten och obefintlig och njuta av livet som många andra får. Fast vem har sagt att livet är rättvist?! ;)
Det finns nog inget mer orättvist än livet själv. Alla lever vi olika, och tar hand om problem på olika sätt. En sak är säkert, livet är underbart och det går inte i repris. Take care!