...visste att dagen skulle komma, men man kan aldrig förutspå hur hemskt det egentligen är förrän man sitter där, i luren på andra sidan och känner sig helt hjälplös.

Önskade att jag kunde glömma och gå vidare, men varje dag blir man påmind. Varje morgon när telefonen ringer blir man påmind av allt som hände den dagen.. Hur ska man kunna gå vidare när man aldrig får chansen till det??

Jag har varit med om mycket, men förra helgen tog rekordet. Trodde aldrig tårarna skulle sluta forsa. Ingen förtjänar det, speciellt inte ens egen dotter. Att sitta på andra sidan av luren och höra ett enda plågande. För varje sekund som går höra hur hoppet försvinner. "Jag måste förstå". "Jag måste ge ett godkännande".

Att sitta i ett farväl samtal med sin pappa är de tyngsta jag har gjort i mitt liv. Det värsta av allt, jag trodde att det skulle bli sista gången jag hörde min pappas röst. Finns inga ord som beskriver vad man känner. Hysterisk sitter man på andra sidan av luren och försöker göra allt för att få honom att ändra sig. Att sitta och säga farväl på det sättet kan nog ingen förstå förrän man själv sitter i samma situation. (Önskar dock att ingen ska behöva vara med om något sådant!!).

En stor klump växer i magen medans jag sitter här och skriver. Jag påminns av hur hemskt det var (hur mycket kan en människa gråta...?) och hoppas innerligt att jag aldrig mer behöver få vara med om det igen.

Ensam är inte alltid starkast, även den starkaste behöver någon att luta sig emot.