Är en tjej på 22 år, har fått leva ett liv utanför ramarana. Har haft en barndom som har gått upp och neeeeeer.. Har sett och upplevt det hårda livet ur ett barns ögon, känts rädsla ändå ut i fingertopparna och sett många tårar flöda längs kinderna. Har sett och lärt mig många saker under mitt liv, men något jag står fast vid och håller sten hårt i är att man aldrig ska ge upp. Hur j-vla tungt det än känns ska man ge inte upp, hur j-vla hopplöst och meningslöst det än verkar, GE INTE UPP! Anser att det är nästan A och O här i livet att inte ge upp.

Livet är aldrig som på film. Allting rullar inte medsols. Hur vi än gör kommer det komma hinder på vägen. Endel hinder är lättare och andra känns rent utsagt som helvetet själv har varit och hälsat på. Oavsett hur tungt det än känns gäller det att inte ge upp.

Jag erkänner. Det låter väldigt enkelt och simpelt. Självklart är det inte det. Önskade att det vore det, men livet är inte lätt. Det är en hård kamp, därför tycker jag det är viktigt att hela tiden tänka på dessa ord "ge inte upp". Jag är inte mer än en människa, jag har många gånger velat ge upp. Lägga mig i sängen och blunda för alltid, då allt har känts orättvist och att saker aldrig vänder och blir bra. MEN, oavsett vad har jag aldrig kunnat det, då jag inte är någon som ger upp. Jag är en kämpe uti fingertopparna och dessa ord snurrar om och om igen i skallen för att påminna mig om att fortsätta att kämpa och inte ge upp och det har hjälpt mig mycket.

Varför jag tar upp denna mening "ge inte upp" är för att min pappa under den senaste veckan har mått otroligt dåligt och han blir bara sämre och sämre. Istället för att låta det vara och se förbi och säga "det ordnar nog sig", blir jag istället irriterad och det tänts en kämparglöd inom mig. Oavsett vars man än och vad man än har gjort tycker jag man ska må bra annars är det lika att försvinna.

Nu, sitter han på en psykhem, där man ska jobba med att få honom må bättre. Det har gått hyfsat hittills, men något jag reagerade starkt på var att han inte har fått komma och prata med sin psykolog på över 1 MÅNAD (!!!). Han har inte fått prata med någon för att psykologen har varit hemma i 4 veckor pga personliga skäl?! DRIVER DOM MED MIG? Jag blev riktigt förbannad över hur deras resuser. Ursäkta ta in en vikarie, det finns dom som måste prata under tiden den ordinarie är borta. Ska det verkligen gå 4 veckor, i mina ögon är det inte okej. Det enda dom har gjort är att spruta in en massa mediciner, klart han mår dåligt. Klart som f-n att han börjat tappa livsgnistan. Det enda han har pratat om nu i över en vecka är att han inte orkar mer, för att dom inte bryr sig. Jag har all förståelse för att han inte orkar mer, då ingen verkar göra något. Jag blir dock förbannad och ilsken för det ska fan inte gå till på detta sätt. Folk som är där ska inte känna som pappa gör, känna att ingen bryr sig, att man är åsidosatt osv.

Pappa har sagt hela tiden "detta är endast en förvarning av människor tills vi väljer att ta våra liv". Jag har alltid pratat positivt och försökt få honom att ändra syn, men idag fick det vara droppen. Efter 10 samtal var 5:e minut av pappa för att han mådde så dåligt tar jag saken i egna händer och väljer starta "krig" mot dom. Jag tänker inte ge mig förrän han får den behandling och vård han ska ha och må bra av. För jag tänker då inte stå och se på tills han tar sitt liv för att han inte får rätt behadling. Jag tänker göra något. Pappa orkar inte kämpa och det förstår jag. Hans livsgnista är på noll för tillfället. "För att vara sjuk, måste man vara frisk", det är en svår kombination. Tyvärr är det så. Man måste hela tiden tjata, vara på dom, få sin vilja och rätt igenom. Jag vet, jag har varit där själv och jag vet hur mycket tid man måste lägga på allt skit och därför vet jag också om att om man inte ger upp och är på dom får man tillslut "rätt". Det gäller oavsett vars du än är, på jobbet, på sjukhuset, inlagd på ett hem, i ett klassrum osv. Det handlar hela tiden om att kämpa för sin rätt. För alla människor har en rätt.

Har alltid sagt det och kommer alltid säga det, vården är dålig men psykvård är ett stort skämt. Jag förstår folk som skyfflar problemen under mattan. Jag förstår varför ingen vill prata om sina psykiska problem. Jag förstår varför folk håller ut i sista minut innan dom söker hjälp. Jag har all förståelse. För psykvården är ett skämt. Vem fan vill lägga in sig och veta om att dom inte gör ett skit. Nu tror många säkert att jag inget vet, att jag inget vet osv. Men tro mig, jag vet mer än vad ni tror och skulle aldrig skriva om detta, om det inte fanns grund eller fakta i det.

Imorgon sätter jag mig i bilen, och rullar mot öjebyn och kommet inte fara därifrån förrän jag har fått vartenda nummer som jag kan ringa vid frågor samt att jag kommer kräva att han ska träffa psykologen imorgon. Ingen vill leka med Emmas humör ;) Nu får det vara nog, nu får det fan vara slut på detta. Jag fattar att dom har en plan, jag fattar att dom har vissa rättigheter, men det får faktiskt vara nog allt detta. Jag som anhörig ska inte få samtal var 5:e minut att han vill ta sitt liv pga att han inte får hjälp då kanske man måste se och för dom ska faktiskt hjälpa honom och inte få honom att må sämre, eller hur??