Hur mycket orkar en människa?
Det är något jag länge har undrat. Huvudet dunkar, tankarna är spridda och kroppen är. När har jag fått nog? När säger min kropp stopp?

Märkte ett tecken i förrgår. Frustationen tog över. Jag skrek. Jag svor. Jag kastade telefonen. Jag kunde inte finna ett enda positivt ord inom mig. Hur mycket jag än tvingade mig att försöka, gick det inte. Bägaren hade runnit över. Vad blir nästa steg...?

Kände att något var på tok. Telefonen var tyst. Alldeles för tyst. Det var inte likt att pappa inte höra av sig på över ett dygn. Jobbet kallade 8.30.

10.00 ser jag ett missat samtal på mobilen. Dolt nummer. Suck...

Jag tänker inte speciellt mycket utan fortsätter med sysslorna. En halv timma senare ringer det igen, dolt nummer. Denna gång hinner jag svara. Jaha..

Igen. Igen har det hänt. Pappa är på akuten. Har hängt sig. Allt stannar. Jag mumlar om och om igen att jag visste det, jag visste det. Hon på andra sidan luren säger "ja han mår riktigt dåligt, riktigt dåligt!"
NÄHÄ?!?!? Som att jag inte redan visste det. Tror ni inte jag vet om det, det är väl snarare ni som hela tiden försöker dölja det med att säga att ni har koll på honom. Inget kommer att hända honom. Ändå händer det. Ändå får han chansen att fixa anordningar för att hänga sig. Jag förstår inte?!?!

Jag blir ledsen. Arg. Besviken. Hur många såna här samtal ska man behöva få? Varje gång slits hjärtat itu och man fattar inte. Samma vissa samma gång. Jag försöker, men det går inte. Vad ska man göra? Hur gör man?

Det man får höra är att han ville avsluta för att han var en börda för mig. Jag skrek på honom. Jag var frustrerad. Han ville dö för att jag inte orkade. Hur tror ni mitt samvet känner sig? En ordentlig käft smäll.

"Hade jag tagit halsduken, då hade jag inte funnits kvar!" Hur fan kan man säga så till en dotter?! Jag ringer för att jag är orolig och det enda han säger är det. Orken har försvunnit och pappa oxå.

Jag är den enda han har haft kvar. Jag har svarat varje gång. Varje gång telefonen har ringt. Suttit i timmar och pratat varje dag. Samma sak, om och om igen. Jag känner att jag inte kan nå mer. Då har han inget kvar.

Jag känner mig hjälplös. Dom på psyket vill att jag ska ringa och prata med dom, oavsett tid på dygnet. Sa dock att jag inte har förtroende för dom, och det är sant. Jag kommer aldrig ringa dom, för dom har alldeles för många brister. Skulle kunna älta om och om igen, men kommer inte bli klokare för det.

Ledsen över allt. Ledsen över att inget hjälper. Hur svårt kan det vara för en människa att bestämma sig. Antingen kämpar man eller så ger man upp?!

Jag har alltid sagt att jag kommer kämpa tills jag ligger i graven.

Varje dag ringer telefonen. Varje dag är det samma sak.

Frågan som alla ställer mig är "hur orkar du?". Saken är den att jag är van. Redan när jag var 5 år gammal fick jag klara mig själv. Se till systrarna.

Sen när pappa och mamma skilde sig (då var jag 15 år) sen dess har jag hjälp honom med olika saker. Tröstat honom när han varit ledsen, lett honom aspackad hem från krogen, suttit i telefonsamtal i timmar osv..

Är man van med något, då vet man inte bättre. Jag har alltid velat ställa upp och hjälpa, speciellt till människor som behöver det. Jag skriker och gråter till pappa när jag behöver, för att han ska fatta att det blir för mycket ibland när han gnäller och ältar samma saker förjämnan för självklart blir till och med jag less allt gnäll.. Till och med jag som är van. Hur mycket man än är van blir det fullt och då säger jag ifrån.

För tillfället är det en lite tyngre period som pågår inom mig. Försöker ta allt med en nypa salt, och till rättavisa vissa saker men ibland går det inte och gråten kommer. Tänker fortfarande på dagen då allt händer. Vi pratade senaste om det igår och jag gråter fortfarande när jag tänker på den dagen. På någotvis känns allt fortfarande overkligt. Hur kunde det gå så fel? Den frågan ställer sig pappa hela tiden. Han ältar och ältar, om dem ändå tog in mig då jag sökte in på psyket. Om dom ändå hade lyssnat. Om om om om..

Det jobbiga är att allt detta kunde ha undvikits, om dom hade tagit honom på allvar. Det känns surt som fan, men är man förvånad? Jag är inte alls förvånad. Jag skrattar åt psykvården. Det är ett skämt!

Hur i helvete kan man låta en människa ha en massa kablar och sladdar inne på sitt rum om man nyss har suttit inne på IA (under bevakning för självmordförsök/självmordstankar) för att man vill ta livet av sig?! Hur går detta ihop?

I mina ögon är det ganska skrämmande hur det ser ut. Pappa har 3 (!!) kontaktpersoner MEN ingen är där på helgen. Kan man inte kanske fördela upp det lite bättre, medtanke på att helgerna är tyngst då det inte finns något att göra. Ännu en brist i deras system!

"Du ska leva precis som vanligt, som att ingenting har hänt!". Det får pappa jämnt höra, men hur lätt är det. Hur lätt är det att göra det när allt är som det är och bristerna på psykvården gör honom ännu irriterad. Ja, livet inom pskyvårdens dörrar är ett stort skämt.

Förresten har vi gjort en anmälan på psyket i Öjebyn. Hoppas innerligt att den går igenom, för det förtjänar dom men som sagt det är en långdragen process som kommer ta en tid. Det handlar om att dom gav pappa en överdos som orsakade blodpropp i lungorna. IDIOTER!! Läkaren på Öjebyns psykvård är ett stort skämt. Har träffat honom och det jag kan säga är att jag hoppas vi ses en vacker dag igen!

...visste att dagen skulle komma, men man kan aldrig förutspå hur hemskt det egentligen är förrän man sitter där, i luren på andra sidan och känner sig helt hjälplös.

Önskade att jag kunde glömma och gå vidare, men varje dag blir man påmind. Varje morgon när telefonen ringer blir man påmind av allt som hände den dagen.. Hur ska man kunna gå vidare när man aldrig får chansen till det??

Jag har varit med om mycket, men förra helgen tog rekordet. Trodde aldrig tårarna skulle sluta forsa. Ingen förtjänar det, speciellt inte ens egen dotter. Att sitta på andra sidan av luren och höra ett enda plågande. För varje sekund som går höra hur hoppet försvinner. "Jag måste förstå". "Jag måste ge ett godkännande".

Att sitta i ett farväl samtal med sin pappa är de tyngsta jag har gjort i mitt liv. Det värsta av allt, jag trodde att det skulle bli sista gången jag hörde min pappas röst. Finns inga ord som beskriver vad man känner. Hysterisk sitter man på andra sidan av luren och försöker göra allt för att få honom att ändra sig. Att sitta och säga farväl på det sättet kan nog ingen förstå förrän man själv sitter i samma situation. (Önskar dock att ingen ska behöva vara med om något sådant!!).

En stor klump växer i magen medans jag sitter här och skriver. Jag påminns av hur hemskt det var (hur mycket kan en människa gråta...?) och hoppas innerligt att jag aldrig mer behöver få vara med om det igen.

Ensam är inte alltid starkast, även den starkaste behöver någon att luta sig emot.