Ett år av kaos, stress, sömnstörning, ilska, utmaning, trötthet, och en massa gråt.. Väntar fortfarande på dagen då jag vaknar upp utvilad.

Ett år har nyss passerat. Det känns som att allt hände igår, fast vissa stunder känns det som att detta har hållt på i flera år. Känner mig trött, utmattad och allt känns långt borta. Folk förstår inte hur mycket detta kan tära på en annan människa. Nej, jag har inte kommit tillbaka till mitt liv ännu, detta år har varit det tyngsta i mitt liv. Man glömmer inte första taget ett självmords samtal. Finner inga ord.

Varför det har varit tyngst för mig är för att jag har blivit indragen. Att gå och veta om att samtalet om att han är död kommer komma snart gör att man aldrig riktigt slappnar av. Man drömmer madrömmar, man är orolig varje gång dolt nummer ringer. Ångesten tär på en människa. Önskade att man slapp allt detta men får hoppas att saker och ting blir "bättre".

Från tråkigheter till lite roligare saker..

Tog en tur till Kalix med Therese, (skoj att ses, var inte direkt igår!) för att kolla om lernia hade öppet. Vilket dom inte hade. På vägen hem bestämde jag mig för att fara förbi Persön (min gamla hemby) vilket var ungefär 10 år sedan man var där. Huset vårat har dom målat blått (var rött) men mycket såg precis ut som förr. Minnen dök upp, roliga som tråkiga. En sak reflekterade jag över, det var att allt såg litet ut (!!). Vägarna och "runt byn" som man alltid gick runt. Allt såg litet och smalt ut. Kanske för att man själv har blivit större?!

"Valen du gjorde igår, speglar din framtid!"

En sak är säkert, livet är unikt och man lever endast detta liv en gång. Därför bör man ta vara på det. Jag kan erkänna att jag länge har levt med en rädsla. En rädsla att ta mig "ut". Lämna det som ger mig trygghet. När man som barn aldrig har haft en trygg uppväxt söker man trygghet. Man har hela tiden levt med en rädsla att något kommer att hända är det svårt att lämna tryggheten när man väl finner den.

Tex. Jag jobbade med att steka hamburgare. Inte det roligaste jobbet men det gav mig pengar. Det gav mig mat på bordet och tak över huvudet. Det var det viktigaste i mina ögon. Det var min trygghet. Mitt liv.

Problemet är att det inte är bra att leva med denna trygghet. I mina ögon blir det ett hinder. Man tillåter inte sig att tänka på framtiden. Vad vill jag egentligen jobba med? Vill jag utbilda mig? Rädslan att leva med endast några tusen kronor i månaden. Släppa jobbet. Inte veta hur framtiden kommer att se ut. Det är en jobbig kombination.

I över 3 år stekte jag hamburgare, tills jag får frågan; "Vill du verkligen det här?". Klart jag inte vill stå i 40 år och steka hamburgare, men det var en trygghet för jag visste att pengarna iaf kom in. Den dagen frågan ställdes tog det mig 1-2 veckor att bestämma mig. NEJ! Jag tänker inte stå här med. Jag måste våga. Jag måste chansa.

Sen dess har jag ströjobbat över allt (nästan). Det jag vill komma fram till är att jag klarade att lämna den trygghet jag byggt upp i över 3 år. Ta steget ut och möta världen. Låter löjligt, men för mig var det ett stort steg. Har man inga föräldrar som man kan förlita sig på. Någon som kan skjuta till med lite pengar då man behöver är det svårt att slappna av. Man måste ta hand om sig själv, se till att jag får in pengar, jag måste klara mig.

Man måste våga chansa för att vinna. Jag älskar tryggheten, men för att jag ska ha en framtid. Göra det jag vill. Måste jag lämna vissa saker för att jag ska ta mig dit. Jag är beredd att ta nästa steg, utbildning.

Klart det känns lite lite skrämmande då jag vet att inkomsten inte kommer se bra ut, men framtiden kommer se bättre ut. Men som sagt, jag har hela tiden klarat mig, betalat syrrans boende för att hon ska ha tak över huvudet då hon inte har något jobb eller "föräldrar" som kan hjälpa till. Många tycker det är lustigt att jag står och betalar för henne, men hon är min syster och man hjälps åt ingen ska behöva känna sig otrygg i min närvara. Vi har levt alldeles för länge under dem omständigheterna att det får räcka.

Vissa människor förstår, andra inte. Jag begär inte att folk ska fatta, det jag begär är att inte döma. Livet är inte rättvist, vissa får kämpa röven av sig och får stå på egna ben utan hjälp. Jag kan många gånger sitta och svära för mig själv över hur orättvist livet är men lika snabbt som jag kommer på att jag gör det säger jag åt mig själv att det inte är lönt, för det är så här livet är. Livet är orättvist, men jag väljer att kämpa mig ur denna orättvisa för att skaffa mig en trygg framtid! :)

Jaha, vad ska man säga. Han har fått tillbaka tv:n, stereon och dvd... Fattar ni hur många sladdar det innebär?! Fattar ni att man är orolig?!

Vi bråkade senast igår om hans mående. Han säger att han mår skit och läkarna vill avvakta medan jag tycker det är farligt pga att när han väl mår dåligt går det så äckligt snabbt innan han tar beslutet. Han bara gör. Han skiter i allt och gör det. Nu snackar vi om sekunder. När inte medicinen svarar och han går runt och känner en massa ångest och har tillgång till alla dess sladdar klart jag blir orolig. Klart jag skriker på honom för jag vet hur det kommer sluta. Det kommer sluta som sist, men denna gång kanske han lyckas. Är rädd..

Hur i hela helvete kan en självmordbenägen person få ha en massa sladdar på rummet? Hur fan är det tänkt? Är det bara jag som tycker det är konstigt?!

Kan inte släppa det. Kan helt omöjligt förstå hur det är tänkt.

Från allt tråkigt till lite roligare saker, träffade Linnea igår. Vi hade en härlig stund där vi skrattade, surrade och mådde bra. Älskar den kvinnan. Hon förstår mig uti fingertopparna och har alltid svar på allt. Alltid när man har fått en skymt av henne mår man bra, allt känns lättare och orken infinner sig. Vi har även planerat en utlandsresa första juli. Tror ni jag längtar? :) Första gången jag tar mina fötter och lämnar Sveriges marker. Första utlandsresan någonsin och tillbringa den med Linnea känns väldigt bra. Andas, sola och känna lugnet! Lääängtar :)

Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar, timmar blir till dagar och dagar blir till månader. Fastän allt känns som igår, känns det som att det hände för flera flera år sedan..

Det är svårt att förklara känslan man känner inom sig. Även fast jag/vi är starka är det ändå jobbigt att bära på allt som har hänt. Det har snart gått ett år, och det är samma visa som första gången. Jag säger samma saker om och om igen. Vi ältar i timmar om den dagen då allt hände. Inget har ljusnat, allt ser mörkare ut!

Det jag funderar mycket på är hur systemet fungerar. Sen dag ett har jag sagt att ni måste sätta extra bevakning på honom, eftersom när han väl inser vad han har gjort kommer han inte orka ha det på sitt samvete. Polisen säger att han mår bra, trots det som har hänt. Dagen efter gör han ett försök.. misslyckas!

Redan då står det skriviet i hans "journaler" att han är "självmordbenägen" och att han har gjort försök till det MEN ändå får han ha vad som helst på rummet. Kablar, sladdar, bälten, snören osv.
Han säger till personalen att han har ångest och inte vill leva mer. ÄNDÅ gör dem inget. Ändå låter dom honom ha tv sladdar osv. Klart som fan han gör ett försök!

Han satt på IA (under bevakning för självmordsbenägna) i 1 månad. Nu befinner han sig på en mer bevakad avdelning, men nu ska han tydligen få tillgång till hans tv och steror igen, vilket innebär KABLAR OCH SLADDAR???! Hur tänker dem egentligen?

Det är inte konstigt att jag hela tiden är orolig, varje gång dolt nummer ringer får jag en klump i magen och förväntar mig det värsta! Önskade att denna historia kunde få ett lyckligt slut, men jag vet att det inte kommer bli det! På ett eller annat sätt kommer han lyckas, då dem ger honom möjligheten att göra försök på försök på försök. Hur många gånger ska han behöva göra det innan det går vägen? Hur många samtal ska man behöva få innan allt är över? När händer det?

Jag skulle kunna ta avstånd, men det spelar ingen roll. För samtalet kommer ändå komma och jag kommer bli ledsen. Hur man än gör kommer allt sluta fel. Verkligheten är tuff, det är hårt att leva men bara för det kan man inte ge upp! Blir ledsen och arg att höra honom varje dag säga att döden är bättre och att han kommer göra ett försök då tillfället ges. Vad ska man göra?! 

Jag vet, det finns inget att göra. Problemet är att har en männsika väl bestämt sig för att orken inte finns längre då kommer den personen att lyckas.. Det är just detta som känns tungt att ha inom sig. Att veta om och bara gå och vänta på den dagen då han ger upp. För oavsett vad vill jag inte att han ska gå och ta livet av sig. Det kommer bli jobbigt. Även fast man vill ha ett slut på allt, hoppas jag på ett bra slut men tyvärr känner jag min pappa bättre än honom själv och jag vet att det inte finns ork i honom mer....

Om dagen kommer, då kommer jag inte vara arg på pappa. Jag kommer vara arg på psykvården. För får jag veta att det var en tv sladd eller något som inte han ska ha, pga att han är självmordbenägen då kommer jag inte vara tyst förrän jag  har någon anmäld!!

Önskade att jag kunde skriva om roligare saker, men mitt liv handlar om jobba, träna (det man orkar), ta hand om hunden och prata med pappa. Det är svårt att känna lugn och ro i kroppen då man hela tiden är orolig. Det är svårt att njuta av sitt egna liv. Allt känns otroligt jobbigt. Jag är trött, ledsen, arg.. Det finns så mkt att säga, men ändå så lite.

Sitter och tom stirrar på datorn. Jag skulle kunna sitta natten lång och älta om samma saker. Det finns inget slut, allt snurrar i en cirkel. Om och om igen. Hur hittar man fokusen på sig själv igen? Suck!

Tack alla underbara människor som har stöttat och funnits där när man har behövt prata. Ni är guldvärda! Alla fina ord ni säger, lägger jag i min ryggsäck och tar fram dem när allt känns som tyngst! Jag vet att jag är stark och klarar mycket men ibland vill jag känna svag och bara få vara. Känna mig liten och obefintlig och njuta av livet som många andra får. Fast vem har sagt att livet är rättvist?! ;)
Det finns nog inget mer orättvist än livet själv. Alla lever vi olika, och tar hand om problem på olika sätt. En sak är säkert, livet är underbart och det går inte i repris. Take care!

Hur mycket orkar en människa?
Det är något jag länge har undrat. Huvudet dunkar, tankarna är spridda och kroppen är. När har jag fått nog? När säger min kropp stopp?

Märkte ett tecken i förrgår. Frustationen tog över. Jag skrek. Jag svor. Jag kastade telefonen. Jag kunde inte finna ett enda positivt ord inom mig. Hur mycket jag än tvingade mig att försöka, gick det inte. Bägaren hade runnit över. Vad blir nästa steg...?

Kände att något var på tok. Telefonen var tyst. Alldeles för tyst. Det var inte likt att pappa inte höra av sig på över ett dygn. Jobbet kallade 8.30.

10.00 ser jag ett missat samtal på mobilen. Dolt nummer. Suck...

Jag tänker inte speciellt mycket utan fortsätter med sysslorna. En halv timma senare ringer det igen, dolt nummer. Denna gång hinner jag svara. Jaha..

Igen. Igen har det hänt. Pappa är på akuten. Har hängt sig. Allt stannar. Jag mumlar om och om igen att jag visste det, jag visste det. Hon på andra sidan luren säger "ja han mår riktigt dåligt, riktigt dåligt!"
NÄHÄ?!?!? Som att jag inte redan visste det. Tror ni inte jag vet om det, det är väl snarare ni som hela tiden försöker dölja det med att säga att ni har koll på honom. Inget kommer att hända honom. Ändå händer det. Ändå får han chansen att fixa anordningar för att hänga sig. Jag förstår inte?!?!

Jag blir ledsen. Arg. Besviken. Hur många såna här samtal ska man behöva få? Varje gång slits hjärtat itu och man fattar inte. Samma vissa samma gång. Jag försöker, men det går inte. Vad ska man göra? Hur gör man?

Det man får höra är att han ville avsluta för att han var en börda för mig. Jag skrek på honom. Jag var frustrerad. Han ville dö för att jag inte orkade. Hur tror ni mitt samvet känner sig? En ordentlig käft smäll.

"Hade jag tagit halsduken, då hade jag inte funnits kvar!" Hur fan kan man säga så till en dotter?! Jag ringer för att jag är orolig och det enda han säger är det. Orken har försvunnit och pappa oxå.

Jag är den enda han har haft kvar. Jag har svarat varje gång. Varje gång telefonen har ringt. Suttit i timmar och pratat varje dag. Samma sak, om och om igen. Jag känner att jag inte kan nå mer. Då har han inget kvar.

Jag känner mig hjälplös. Dom på psyket vill att jag ska ringa och prata med dom, oavsett tid på dygnet. Sa dock att jag inte har förtroende för dom, och det är sant. Jag kommer aldrig ringa dom, för dom har alldeles för många brister. Skulle kunna älta om och om igen, men kommer inte bli klokare för det.

Ledsen över allt. Ledsen över att inget hjälper. Hur svårt kan det vara för en människa att bestämma sig. Antingen kämpar man eller så ger man upp?!

Jag har alltid sagt att jag kommer kämpa tills jag ligger i graven.

Varje dag ringer telefonen. Varje dag är det samma sak.

Frågan som alla ställer mig är "hur orkar du?". Saken är den att jag är van. Redan när jag var 5 år gammal fick jag klara mig själv. Se till systrarna.

Sen när pappa och mamma skilde sig (då var jag 15 år) sen dess har jag hjälp honom med olika saker. Tröstat honom när han varit ledsen, lett honom aspackad hem från krogen, suttit i telefonsamtal i timmar osv..

Är man van med något, då vet man inte bättre. Jag har alltid velat ställa upp och hjälpa, speciellt till människor som behöver det. Jag skriker och gråter till pappa när jag behöver, för att han ska fatta att det blir för mycket ibland när han gnäller och ältar samma saker förjämnan för självklart blir till och med jag less allt gnäll.. Till och med jag som är van. Hur mycket man än är van blir det fullt och då säger jag ifrån.

För tillfället är det en lite tyngre period som pågår inom mig. Försöker ta allt med en nypa salt, och till rättavisa vissa saker men ibland går det inte och gråten kommer. Tänker fortfarande på dagen då allt händer. Vi pratade senaste om det igår och jag gråter fortfarande när jag tänker på den dagen. På någotvis känns allt fortfarande overkligt. Hur kunde det gå så fel? Den frågan ställer sig pappa hela tiden. Han ältar och ältar, om dem ändå tog in mig då jag sökte in på psyket. Om dom ändå hade lyssnat. Om om om om..

Det jobbiga är att allt detta kunde ha undvikits, om dom hade tagit honom på allvar. Det känns surt som fan, men är man förvånad? Jag är inte alls förvånad. Jag skrattar åt psykvården. Det är ett skämt!

Hur i helvete kan man låta en människa ha en massa kablar och sladdar inne på sitt rum om man nyss har suttit inne på IA (under bevakning för självmordförsök/självmordstankar) för att man vill ta livet av sig?! Hur går detta ihop?

I mina ögon är det ganska skrämmande hur det ser ut. Pappa har 3 (!!) kontaktpersoner MEN ingen är där på helgen. Kan man inte kanske fördela upp det lite bättre, medtanke på att helgerna är tyngst då det inte finns något att göra. Ännu en brist i deras system!

"Du ska leva precis som vanligt, som att ingenting har hänt!". Det får pappa jämnt höra, men hur lätt är det. Hur lätt är det att göra det när allt är som det är och bristerna på psykvården gör honom ännu irriterad. Ja, livet inom pskyvårdens dörrar är ett stort skämt.

Förresten har vi gjort en anmälan på psyket i Öjebyn. Hoppas innerligt att den går igenom, för det förtjänar dom men som sagt det är en långdragen process som kommer ta en tid. Det handlar om att dom gav pappa en överdos som orsakade blodpropp i lungorna. IDIOTER!! Läkaren på Öjebyns psykvård är ett stort skämt. Har träffat honom och det jag kan säga är att jag hoppas vi ses en vacker dag igen!

...visste att dagen skulle komma, men man kan aldrig förutspå hur hemskt det egentligen är förrän man sitter där, i luren på andra sidan och känner sig helt hjälplös.

Önskade att jag kunde glömma och gå vidare, men varje dag blir man påmind. Varje morgon när telefonen ringer blir man påmind av allt som hände den dagen.. Hur ska man kunna gå vidare när man aldrig får chansen till det??

Jag har varit med om mycket, men förra helgen tog rekordet. Trodde aldrig tårarna skulle sluta forsa. Ingen förtjänar det, speciellt inte ens egen dotter. Att sitta på andra sidan av luren och höra ett enda plågande. För varje sekund som går höra hur hoppet försvinner. "Jag måste förstå". "Jag måste ge ett godkännande".

Att sitta i ett farväl samtal med sin pappa är de tyngsta jag har gjort i mitt liv. Det värsta av allt, jag trodde att det skulle bli sista gången jag hörde min pappas röst. Finns inga ord som beskriver vad man känner. Hysterisk sitter man på andra sidan av luren och försöker göra allt för att få honom att ändra sig. Att sitta och säga farväl på det sättet kan nog ingen förstå förrän man själv sitter i samma situation. (Önskar dock att ingen ska behöva vara med om något sådant!!).

En stor klump växer i magen medans jag sitter här och skriver. Jag påminns av hur hemskt det var (hur mycket kan en människa gråta...?) och hoppas innerligt att jag aldrig mer behöver få vara med om det igen.

Ensam är inte alltid starkast, även den starkaste behöver någon att luta sig emot.

Vet inte riktigt i vilket hörn jag ska börja, vet varken ut eller in. Önskade att man bara fick vara, vara ute i ingenstans. Där lugnet är prioriterat. Där man inte kan bli nådd, ingen vet, ingen bryr sig.

Det känns som att allting fortsätter. Finns det aldrig något slut på detta elände? "The end off story?" Trodde verkligen saker och ting skulle sluta, men inte det. Detta är plågeri. En plågsam och långsam död.

Ibland tänker jag tanken, den hemska tanken. Eftersom jag har fått nog. Vi har varit drabbade hela livet och det fortsätter. Kan inte livet sluta? Kan inte någon låta människan gå? Jag har sagt, jag har fått nog. Idag orkade jag inte med samtalet. Det jobbiga är att jag får dåligt samvete och mår dåligt av det. Jag vet att jag har all rätt i att säga "nej jag orkar inte nu!" men jag har jättesvårt att göra det. Nästintill omöjligt för mig att göra det. Jag har ingen jag måste "tacka" för, det är egentligen bara för mig att säga nej och skita i allt. Om jag kunde..?!

Samtalen fortsätter mer än någonsin. Dom blir värre, och plågsammare. Ärligt talat får man faktiskt bestämma sig. Antingen acceptera att det blir en tuff tid och försöka kämpa sig igenom den, eller lägga sig ner och dö...

Är less på att agera "vuxen" åt en vuxen. Varje dag, flera gånger per dag agerar jag "psykolog" för att förklara varje symptom och hur han ska gå vidare. Varje dag peppar jag honom att fortsätta kämpa, när han egentligen inte orkar mer. Han säger att han försöker, men jag tror honom inte. Varje dag, varje samtal är det samma sak. Negatvia tankar och ångesten han upplever. Samma sak, säger jag om och om igen, hur han ska försöka tänka och agera för att orka. Ändå ringer han 5-6 ggr per dag OM samma sak.

Den senaste veckan har jag tappat orken, jag har blivit frustrerad då jag inte mår dåligt att höra hur dåligt han mår. Jag blir arg, för tänker han på någon annan än sig själv? Tänker han på oss, på sina barn vad vi har fått leva med sen vi var små, eller hur kusinerna mår, eller hur jag mår efter att måste ta varje samtal? Han säger att han förstår men jag tvivlar.

Alla mår dåligt någon gång i livet. Mer än 50% har fått uppleva deppression. De han inte förstår är att hur det känns att må riktigt dåligt. Han har mått dåligt större delen av livet, men varje gång han har känt att han börja må dåligt har han flytt, flytt iväg med alkoholen för att slippa känna. Nu kan han inte göra och det är för första gången i hans liv han känner hur det är att må dåligt.
- Välkommen till verkligheten, nu kan du inte fly längre!

Jag bävar fortfarande för den dagen då han ger upp..

.. upplever Luleå kyla, riktig vinterkyla bestående av -30 grader (sluta klaga, vi bor i Norrland and that´s it!). Jag och hunden har varit ute på morgonpromenad, tänkte först korta av den vanliga rundan men bestämde mig för att köra samma runda trots kylan. Kände mig envis och ville trotsa alla som klagar på kylan ;)

Kallt, men otroligt uppfriskande. En lång varmdusch och frukost så här innan man tar tag i lyan som behöver finputsas och få bort lite hundhår ;)

Jobb ikväll och resten av helgen på Friends. Känns verkligen toppen. Lite svårt att förstå att Tasty är ett minneblott men otroligt skönt! Känner mig redan mycket gladare och piggare efter ha lämnat allt tjorv bakom mig. Livet blir faktiskt bättre, varje gång jag säger den meningen tänker jag på programmet som går på kanal5 (som heter livet blir bättre). Oavsett om man är kändis eller "vanlig" människa råkar man ut för skit på vägen. Vissa har mer otur än andra och vissa har den turen att aldrig behöva stöta på skit under livet. Jag är inte avundsjuk på dom människor som inte vet hur det är att känna riktig smärta och ångest, då jag vet att all denna skit jag har gått igenom har format mig och det är första gången jag känner riktig lycka och jag vet att jag förtjänar den. Den har kostat mycket och det har varit jobbigt men det har verkligen blivit det bästa av allt skit - och mer kan jag inte önska mig ♥

Det handlar om inställning. Varje morgon du slår upp ögonen har du två val, antingen blunda igen och sova vidare eller stiga upp. När du har stigit upp har du två val, antingen se till att ta dagen med ett leende och göra det bästa av allt eller skita i allt och vara bitter. Varje timme, minut, sekund och hundradel har du val som du måste välja mellan och dessa val formar till hur din dag, ditt liv, din framtid kommer att se ut. Jag skulle vilja säga att har du inställningen till att allt blir bättre och livet fortsätter trots allt kommer framtiden bli bättre. Allt hänger på dig!

Det är orättvist att vissa människor måste kämpa och anstränga sig mer för att få ett någorlunda bra liv medan andra knappt lyfter ett finger och får allt det dom vill. Vissa måste kämpa varje sekund och andra måste kämpa någon gång per år. Det är orättvist, men livet är orättvist därför är det ingen idé att fundera mer på det. En sak är då säkert att dom som kämpar varje sekund det är människor som man inte bryter ner i första taget. Det krävs en hel del, se det som belöning/vinst! För en stark personlighet är alltid bra att ha i bagaget :)

Life goes on after all -  Continue to fight your turn will come

Hatar ordet hjälplös, och ännu värre att känna sig hjälplös men i detta fall måste jag acceptera att jag inte kan göra något. Psykvården har otroliga brister vilket jag tror många som har varit involverad inom den har märkt det. Jag är en av dom som ärligt kan säga att dom har det och det kommer jag alltid känna men jag måste acceptera det.

Hur mycket jag än vill göra och hjälpa, går det inte. Ja jag vet, han är under helt andra omständigheter pga allt som skett. Varken han eller jag har några som helst rättigheter, det enda jag kan göra är att hoppas. Hoppas på att det finns någon jävel där som har ögonen öppna.

Det är värsta är att kolla/höra på. Höra alla samtalen, orden, och ångesten. Höra på och säga "jag kan inget göra...!" Varje gång jag säger det växer en frustation inom mig som bara vill skrika och slå. Slå dom jävlarna som jobbar där som bara går där med sina foppa tofflor och säger "jag förstår!" och "vi tar väl hand om honom!". Det är meningar som deras chef har manipulerat in hos dom, eftersom det känns som att det är den enda man får höra. Dom har inget mer vettigt att säga och nej jag har inget vettigt att säga dom heller. Tysta leken startar nu.

Passar på att pusta ut lite, pappa sitter under bevakning nu (psykologen tog hans mående på allvar och satta in honom på intag där inga saker finns, för att minimera självmordsrisken).Har knappt fått några samtal, vilket har varit skönt för mig att slippa tjata och älta samma sak 10ggr om dagen. Ta inte mig fel, jag har ett val och jag kan välja att inte svara men han behöver älta och jag gör det gärna MEN ibland behöver även jag en frizon, vilket denna helg har bestått av. Inga samtal alls.

Problemet när man inte får några samtal börjar man istället bli lite småorolig. Först under period ringer han 10ggr om dagen och sedan slutar han. Då börjar tankarna komma igång..

En sak har jag lärt mig när det kommer till pappa, de är att han endast ringer mig när han mår dåligt. Det är otroligt sällan jag får samtal då han mår bra och bara vill surra (även innan allt detta hände var det så..) oftast är det då han behöver något eller mår dåligt och behöver älta han ringer till mig, har sagt det och kommer säga det igen han är som ett barn. Man måste hela tiden pusha honom, älta med honom och få honom på positiva tankar och lära honom förstå, det har varit mycket nu med förståelse kring allt och jag har suttit och förklarat ord för ord för att han ska förstå hur han ska tänka kring allt detta.

Nej han är ingen pappa, han är en bekant för mig.. Sorgligt men det är sanningen. En förälder ska ställa upp, finnas för en och visa lite intresse för sina barn. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har känt att han har gjort det och ännu mindre nu. Är ganska less på att jag hela tiden måste få honom att ge detta livet en chans då han endast surrar om att han vill ta livet av sig osv. Det är tungt för mig att höra att han vill ta sitt liv även om jag inte anser att han är som en pappa för mig. Jag har dock lärt mig att ta det som tomma ord och låta han göra valet. Har försökt få honom att förstå att han måste kämpa för att ändra på sig, men han är en inbiten jävel och väldigt trångsynt. Jag tvivlar på om han kommer klara av allt detta. Har varit skeptisk förr och är det nu också.

En sak jag tror många undrar över är varför jag lägger ner all denna tid/energi på honom honom om jag inte ens känner att han är min pappa...? Jadu, den frågan ställer jag mig ofta. Han är mitt blodsband och jag tycker synd om honom. Det är det enda svaret jag kan komma fram till. För jag har inget jag känner att jag måste ge igen för, då jag aldrig har fått något av honom. Nej, inte ens presenter eller julklappar på dess högtider eller något bara skrik och fylla (vilket är minneblott). Jag har ingenting jag måste betala tllbaka, men vill göra ett försök. Jag anser väl att alla kan förändras och alla är värda en andra chans - frågan är, kommer han ta den eller ge upp allt?

Det har nästan blivit att jag tagit förgivet att allt är bra nu när inga samtal har kommit fram. Kan ha fel, det återstår att se..