Varje dag ringer telefonen. Varje dag är det samma sak.

Frågan som alla ställer mig är "hur orkar du?". Saken är den att jag är van. Redan när jag var 5 år gammal fick jag klara mig själv. Se till systrarna.

Sen när pappa och mamma skilde sig (då var jag 15 år) sen dess har jag hjälp honom med olika saker. Tröstat honom när han varit ledsen, lett honom aspackad hem från krogen, suttit i telefonsamtal i timmar osv..

Är man van med något, då vet man inte bättre. Jag har alltid velat ställa upp och hjälpa, speciellt till människor som behöver det. Jag skriker och gråter till pappa när jag behöver, för att han ska fatta att det blir för mycket ibland när han gnäller och ältar samma saker förjämnan för självklart blir till och med jag less allt gnäll.. Till och med jag som är van. Hur mycket man än är van blir det fullt och då säger jag ifrån.

För tillfället är det en lite tyngre period som pågår inom mig. Försöker ta allt med en nypa salt, och till rättavisa vissa saker men ibland går det inte och gråten kommer. Tänker fortfarande på dagen då allt händer. Vi pratade senaste om det igår och jag gråter fortfarande när jag tänker på den dagen. På någotvis känns allt fortfarande overkligt. Hur kunde det gå så fel? Den frågan ställer sig pappa hela tiden. Han ältar och ältar, om dem ändå tog in mig då jag sökte in på psyket. Om dom ändå hade lyssnat. Om om om om..

Det jobbiga är att allt detta kunde ha undvikits, om dom hade tagit honom på allvar. Det känns surt som fan, men är man förvånad? Jag är inte alls förvånad. Jag skrattar åt psykvården. Det är ett skämt!

Hur i helvete kan man låta en människa ha en massa kablar och sladdar inne på sitt rum om man nyss har suttit inne på IA (under bevakning för självmordförsök/självmordstankar) för att man vill ta livet av sig?! Hur går detta ihop?

I mina ögon är det ganska skrämmande hur det ser ut. Pappa har 3 (!!) kontaktpersoner MEN ingen är där på helgen. Kan man inte kanske fördela upp det lite bättre, medtanke på att helgerna är tyngst då det inte finns något att göra. Ännu en brist i deras system!

"Du ska leva precis som vanligt, som att ingenting har hänt!". Det får pappa jämnt höra, men hur lätt är det. Hur lätt är det att göra det när allt är som det är och bristerna på psykvården gör honom ännu irriterad. Ja, livet inom pskyvårdens dörrar är ett stort skämt.

Förresten har vi gjort en anmälan på psyket i Öjebyn. Hoppas innerligt att den går igenom, för det förtjänar dom men som sagt det är en långdragen process som kommer ta en tid. Det handlar om att dom gav pappa en överdos som orsakade blodpropp i lungorna. IDIOTER!! Läkaren på Öjebyns psykvård är ett stort skämt. Har träffat honom och det jag kan säga är att jag hoppas vi ses en vacker dag igen!