Hatar ordet hjälplös, och ännu värre att känna sig hjälplös men i detta fall måste jag acceptera att jag inte kan göra något. Psykvården har otroliga brister vilket jag tror många som har varit involverad inom den har märkt det. Jag är en av dom som ärligt kan säga att dom har det och det kommer jag alltid känna men jag måste acceptera det.

Hur mycket jag än vill göra och hjälpa, går det inte. Ja jag vet, han är under helt andra omständigheter pga allt som skett. Varken han eller jag har några som helst rättigheter, det enda jag kan göra är att hoppas. Hoppas på att det finns någon jävel där som har ögonen öppna.

Det är värsta är att kolla/höra på. Höra alla samtalen, orden, och ångesten. Höra på och säga "jag kan inget göra...!" Varje gång jag säger det växer en frustation inom mig som bara vill skrika och slå. Slå dom jävlarna som jobbar där som bara går där med sina foppa tofflor och säger "jag förstår!" och "vi tar väl hand om honom!". Det är meningar som deras chef har manipulerat in hos dom, eftersom det känns som att det är den enda man får höra. Dom har inget mer vettigt att säga och nej jag har inget vettigt att säga dom heller. Tysta leken startar nu.

Passar på att pusta ut lite, pappa sitter under bevakning nu (psykologen tog hans mående på allvar och satta in honom på intag där inga saker finns, för att minimera självmordsrisken).Har knappt fått några samtal, vilket har varit skönt för mig att slippa tjata och älta samma sak 10ggr om dagen. Ta inte mig fel, jag har ett val och jag kan välja att inte svara men han behöver älta och jag gör det gärna MEN ibland behöver även jag en frizon, vilket denna helg har bestått av. Inga samtal alls.

Problemet när man inte får några samtal börjar man istället bli lite småorolig. Först under period ringer han 10ggr om dagen och sedan slutar han. Då börjar tankarna komma igång..

En sak har jag lärt mig när det kommer till pappa, de är att han endast ringer mig när han mår dåligt. Det är otroligt sällan jag får samtal då han mår bra och bara vill surra (även innan allt detta hände var det så..) oftast är det då han behöver något eller mår dåligt och behöver älta han ringer till mig, har sagt det och kommer säga det igen han är som ett barn. Man måste hela tiden pusha honom, älta med honom och få honom på positiva tankar och lära honom förstå, det har varit mycket nu med förståelse kring allt och jag har suttit och förklarat ord för ord för att han ska förstå hur han ska tänka kring allt detta.

Nej han är ingen pappa, han är en bekant för mig.. Sorgligt men det är sanningen. En förälder ska ställa upp, finnas för en och visa lite intresse för sina barn. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har känt att han har gjort det och ännu mindre nu. Är ganska less på att jag hela tiden måste få honom att ge detta livet en chans då han endast surrar om att han vill ta livet av sig osv. Det är tungt för mig att höra att han vill ta sitt liv även om jag inte anser att han är som en pappa för mig. Jag har dock lärt mig att ta det som tomma ord och låta han göra valet. Har försökt få honom att förstå att han måste kämpa för att ändra på sig, men han är en inbiten jävel och väldigt trångsynt. Jag tvivlar på om han kommer klara av allt detta. Har varit skeptisk förr och är det nu också.

En sak jag tror många undrar över är varför jag lägger ner all denna tid/energi på honom honom om jag inte ens känner att han är min pappa...? Jadu, den frågan ställer jag mig ofta. Han är mitt blodsband och jag tycker synd om honom. Det är det enda svaret jag kan komma fram till. För jag har inget jag känner att jag måste ge igen för, då jag aldrig har fått något av honom. Nej, inte ens presenter eller julklappar på dess högtider eller något bara skrik och fylla (vilket är minneblott). Jag har ingenting jag måste betala tllbaka, men vill göra ett försök. Jag anser väl att alla kan förändras och alla är värda en andra chans - frågan är, kommer han ta den eller ge upp allt?

Det har nästan blivit att jag tagit förgivet att allt är bra nu när inga samtal har kommit fram. Kan ha fel, det återstår att se..

Den frågan ställer jag mig dagligen. Jag känner mig ganska väl när det kommer till mitt välmående eftersom jag har brytit ihop. Det blev helt enkelt för mycket (en gång och aldrig mer..), när det hände valde jag att det aldrig ska hända igen och därmed började jag säga ifrån.

Pappas samtal har börjat bli riktigt jobbiga. Gråter nästan dagligen av dessa samtal. Han mår inte bra. Igår blev jag riktigt less (eftersom det känns som att dom stänger ute anhöriga, man har inga nummer man kan ringa vid behov osv) jag ringde avdelningen där jag pratar med en dryg person som talar om för mig att hans kontaktpersoner inte är där. Ursäkta, jag vet men det måste väl finnas någon annan person man kan prata med när inte hans kontaktpersoner är där. Hennes svar blev, ja det finns personal som jobbar här.. JAHA?! Se till att jag får prata med någon då. IDIOT! Usch, samtalet började inte bra och slutade ännu sämre..

Får prata med någon jävla sjukgymnast. Jag började berätta och fråga saker vad som finns att göra nu när han mår som han gör. Han förklarar osv. Jag känner mig riktigt frusterad då hans svar är dom dummaste svaren jag hört. Han påstår att min pappa mår så här dåligt för att hans "bästa kompis" har lämnat avdelningen. MEN VAFAN, driver du med mig? Då gick alla cylinder, ursäkta men menar du allvar svarar jag. Han förklarar att det mycket väl kan vara så osv. Jag känner min pappa så väl att jag kan säga, är du dum i hela jävla huvudet!?! Hur fan kan du påstå det? (svor inte riktigt så mycket, men måste få ut lite frustation här på bloggen, därför lägger jag till lite...) helt seriöst har jag inte hört mer dummare svar. Nej, han mår inte så här dåligt för en främmande människa som han har känt i knappt 2 månader. Bästa kompis? Vilket skitsnack! Orkar inte gå in mer på det men när han sa det då var det kört och jag blev riktigt oproffisionell.. Men svarar man så dumt får man skylla sig själv, faktiskt!

Dom har sekretess belagt allt, jag som anhörig kan inte göra ett skit. Hur tror ni det känns för mig? Min pappa ringer och mår så dåligt att han vill ta sitt liv och psykvården stänger ute mig. Ja jag vet vad han har gjort, men vafan, om han godkänner att jag ska få veta lite borde det inte vara några problem?! En sak är säkert, psykvården är ett enda stor skämt. Jag går bara och väntar på att pappa ska ta sitt liv för jag vet att dom inte kommer göra något åt hans mående.... Det är hemskt att säga, men psykvården har såna brister att det är skrämmande. Förra månaden hade en lyckats hänga sig i Öjebyn. Jag förstår dom, för över en månad kan gå och dom får inte prata med någon varken psykolog eller kurator. Jag förstår varför folk ger upp, dom får ingen hjälp!

Är riktigt upprörd över hur det fungerar. Det finns inga resuser.. Dom får ingen hjälp, det är endast en förvaring för psykisk sjuka människor för att dom inte ska släppas ut i samhället igen och skada någon annan. Skulle vilja banka skiten ur var enda jävel på stället, kanske dom vaknar upp lite...?

Samtalet med sjukgymnasten slutar med att han säger "jag förstår hur det känns, men vi gör det vi kan och sen finns det inte så mycket att göra!"
Jag avslutar samtalet med, förstår? FÖRSTÅR?? FÖÖÖÖÖÖÖRSTÅÅÅÅÅÅÅÅR?!?!?! Du har ingen aning vad fan vi går igenom, du förstår ingenting så kom inte och säg att du förstår..!!!!

Ibland undrar jag vad det är för idioter som jobbar där. Vårdarna går i korridorerna och kollar läget, surrar med personal och ger sprutor om någon är ilsken.. Oj vad svårt.. Säger inte att alla vårdare är på detta sätt men jag saknar verkligen empati och lite medkänsla. För när man kommer in på stället känner man direkt, det är något som saknas... Mycket är väl att man har ingen att nå om det är något, hjälplös är bara förnamnet vad man känner sig nu...

Tänkte för någon timme sen bjuda på ett inlägg om mitt liv som arbetslös. Alla fall uppdatera att sista dagen på tasty var igår och ett nytt främmande liv som arbetslös stod framför mina fötter, men denna arbetslösheten varade inte speciellt länge. Vid 15 tiden idag får jag ett samtal om att jag ska komma på en introduktion på ett jobb. Tror ni att jag blev glad :)

Eftersom jag hade sagt upp mig utan att ha något i bakfickan var jag inställd och beredd på att jag skulle gå någon månad som arbetslös eftersom januari och februari är dom tuffaste månaderna på året, men ack vad fel man kan ha ibland. "Plöstligt händer det!" ;)

Många tyckte att jag var en "idiot" som gick och sa upp mig utan att ha något annat att gå till men jag hade bestämt mig och då fanns det ingen åtevändo. Jag och min kille satt och diskuterade sedan ställer han mig frågan "mår du bra av att vara kvar? Hur känner du egentligen?!" Jag har alltid bitit ihop och kört på när det kommer till mitt dåvarande jobb. Senaste halv året har jag verkligen försökt bita ihop och försöka se det positiva (vilket inte är många) och inte bry mig i saker. Trodde det skulle gå, men sen kommer killen med frågan, hur mår du egentligen? och sen säger han, vill du säga upp dig, är det bara att göra det! När man väl börjar man känna efter, då är det kört!

Den dagen jag började känna efter hur det skulle kännas att inte vara kvar, hitta ett annat jobb, leka med tankarna om vad man vill göra osv. Då var det bestämt, då hade redan min hjärna bestämt att jag inte skulle vara kvar mer.

Men som Linnea sa "Ibland måste man stänga en dörr för att en annan ska öppnas!"

Nu ska jag sova, har ett jobb att passa imorgon ;P Natti natt

Saken är den att tjatar man, löser det sig.

Förra veckan var jag som sagt till psyket i Öjebyn för att diskutera pappas hälsa samt få veta mer varför dom tänker ge honom samma spruta igen då han blev skit dålig av den.

Svaret jag fick var att dom ville testa att ge sprutan igen för att kolla om det var en engångsförtelse (!?!). Vilket jag inte tolererade. Var där i två timmar och slet i varenda jävel för att få tag i alla nummer och sedan började jag ringa runt. Innan loppet av en halv timma satt två pskologer, en läkare och en kontakt person inne i rummet.

Mötet slutar med att läkaren förstår och dom tänker inte ge honom sprutan igen (BRA). Skumt som fan att det ska krävas så otroligt mycket för att få bort den. Ursäkta, men OM dom ser att han mår dåligt varför utsätta honom igen för samma?? Alla hade kommenterat hur dåligt han mådde men ÄNDÅ skulle dom ge sprutan. (Engångsförtelse, skitsnack!) Blir upprörd över hur det går till och det sa jag till dom. Jag förstår att dom har  en plan att följa efter men som psykologen sa "vi medicinerar dom för måendet, inte för vad samhället vill!". Samhällsmediinerna kommer senare inte nu och det har jag all förståelse i, men att börja med samhälls medicin och inte se pappa mående fick mig grymt upprörd och det fick dom höra. Någon måtta får det vara. Har varit insatt i snart 6 månader med psykvården och jag reagerar direkt något jag tycker är fel, eller ser att pappa blir sämre då börjar jag mitt "tjat" och får min vilja igenom men får alltid i slutändan höra "Emma, vi kommer ta väl hand om din pappa. Han har det bra hos oss osv osv...!" Hos polisen, i Umeå och i Öjebyn har dom alla sagt samma sak. Hmm, undrar om det endast är en fras som ska lugna dom nära?! Mm, tror det. För har alltid fått ingripa vid varje tillfälle, trots att dom "tar hand" om honom. BULLSHIT!

På väg hem fick jag samtal av läkaren och kontaktpersonen. Många frågar hur jag orkar och svaret är ganska lätt. Jag är hans sista hopp (+att jag är van att ta hand om honom). Får han slänga iväg några samtal per dag och älta och grubbla och vara bitter mår han ändå bättre av att inte alls får ringa. Så länge jag inte blir ledsen och mår dåligt över att han mår dåligt får han ringa hur mycket han vill. Ja jag vet, jag är snäll. Bryr mig nog för mycket, men har lärt mig att om man bryr sig kan man göra ändrig. Se hur det gick med sprutan. Jag fick bort den, för att jag bydde mig!

Bryr er - gör förändring!

Är en tjej på 22 år, har fått leva ett liv utanför ramarana. Har haft en barndom som har gått upp och neeeeeer.. Har sett och upplevt det hårda livet ur ett barns ögon, känts rädsla ändå ut i fingertopparna och sett många tårar flöda längs kinderna. Har sett och lärt mig många saker under mitt liv, men något jag står fast vid och håller sten hårt i är att man aldrig ska ge upp. Hur j-vla tungt det än känns ska man ge inte upp, hur j-vla hopplöst och meningslöst det än verkar, GE INTE UPP! Anser att det är nästan A och O här i livet att inte ge upp.

Livet är aldrig som på film. Allting rullar inte medsols. Hur vi än gör kommer det komma hinder på vägen. Endel hinder är lättare och andra känns rent utsagt som helvetet själv har varit och hälsat på. Oavsett hur tungt det än känns gäller det att inte ge upp.

Jag erkänner. Det låter väldigt enkelt och simpelt. Självklart är det inte det. Önskade att det vore det, men livet är inte lätt. Det är en hård kamp, därför tycker jag det är viktigt att hela tiden tänka på dessa ord "ge inte upp". Jag är inte mer än en människa, jag har många gånger velat ge upp. Lägga mig i sängen och blunda för alltid, då allt har känts orättvist och att saker aldrig vänder och blir bra. MEN, oavsett vad har jag aldrig kunnat det, då jag inte är någon som ger upp. Jag är en kämpe uti fingertopparna och dessa ord snurrar om och om igen i skallen för att påminna mig om att fortsätta att kämpa och inte ge upp och det har hjälpt mig mycket.

Varför jag tar upp denna mening "ge inte upp" är för att min pappa under den senaste veckan har mått otroligt dåligt och han blir bara sämre och sämre. Istället för att låta det vara och se förbi och säga "det ordnar nog sig", blir jag istället irriterad och det tänts en kämparglöd inom mig. Oavsett vars man än och vad man än har gjort tycker jag man ska må bra annars är det lika att försvinna.

Nu, sitter han på en psykhem, där man ska jobba med att få honom må bättre. Det har gått hyfsat hittills, men något jag reagerade starkt på var att han inte har fått komma och prata med sin psykolog på över 1 MÅNAD (!!!). Han har inte fått prata med någon för att psykologen har varit hemma i 4 veckor pga personliga skäl?! DRIVER DOM MED MIG? Jag blev riktigt förbannad över hur deras resuser. Ursäkta ta in en vikarie, det finns dom som måste prata under tiden den ordinarie är borta. Ska det verkligen gå 4 veckor, i mina ögon är det inte okej. Det enda dom har gjort är att spruta in en massa mediciner, klart han mår dåligt. Klart som f-n att han börjat tappa livsgnistan. Det enda han har pratat om nu i över en vecka är att han inte orkar mer, för att dom inte bryr sig. Jag har all förståelse för att han inte orkar mer, då ingen verkar göra något. Jag blir dock förbannad och ilsken för det ska fan inte gå till på detta sätt. Folk som är där ska inte känna som pappa gör, känna att ingen bryr sig, att man är åsidosatt osv.

Pappa har sagt hela tiden "detta är endast en förvarning av människor tills vi väljer att ta våra liv". Jag har alltid pratat positivt och försökt få honom att ändra syn, men idag fick det vara droppen. Efter 10 samtal var 5:e minut av pappa för att han mådde så dåligt tar jag saken i egna händer och väljer starta "krig" mot dom. Jag tänker inte ge mig förrän han får den behandling och vård han ska ha och må bra av. För jag tänker då inte stå och se på tills han tar sitt liv för att han inte får rätt behadling. Jag tänker göra något. Pappa orkar inte kämpa och det förstår jag. Hans livsgnista är på noll för tillfället. "För att vara sjuk, måste man vara frisk", det är en svår kombination. Tyvärr är det så. Man måste hela tiden tjata, vara på dom, få sin vilja och rätt igenom. Jag vet, jag har varit där själv och jag vet hur mycket tid man måste lägga på allt skit och därför vet jag också om att om man inte ger upp och är på dom får man tillslut "rätt". Det gäller oavsett vars du än är, på jobbet, på sjukhuset, inlagd på ett hem, i ett klassrum osv. Det handlar hela tiden om att kämpa för sin rätt. För alla människor har en rätt.

Har alltid sagt det och kommer alltid säga det, vården är dålig men psykvård är ett stort skämt. Jag förstår folk som skyfflar problemen under mattan. Jag förstår varför ingen vill prata om sina psykiska problem. Jag förstår varför folk håller ut i sista minut innan dom söker hjälp. Jag har all förståelse. För psykvården är ett skämt. Vem fan vill lägga in sig och veta om att dom inte gör ett skit. Nu tror många säkert att jag inget vet, att jag inget vet osv. Men tro mig, jag vet mer än vad ni tror och skulle aldrig skriva om detta, om det inte fanns grund eller fakta i det.

Imorgon sätter jag mig i bilen, och rullar mot öjebyn och kommet inte fara därifrån förrän jag har fått vartenda nummer som jag kan ringa vid frågor samt att jag kommer kräva att han ska träffa psykologen imorgon. Ingen vill leka med Emmas humör ;) Nu får det vara nog, nu får det fan vara slut på detta. Jag fattar att dom har en plan, jag fattar att dom har vissa rättigheter, men det får faktiskt vara nog allt detta. Jag som anhörig ska inte få samtal var 5:e minut att han vill ta sitt liv pga att han inte får hjälp då kanske man måste se och för dom ska faktiskt hjälpa honom och inte få honom att må sämre, eller hur??

.. att komma tillbaka med bloggandet då man slutade av en tragedi.

Känns som att jag har glömt hur man bloggar. Antingen har jag glömt bort hur man gör eller så kanske jag inte är redo att redogöra mitt liv för omvärlden efter allt..?

Har börjat sova dåligt igen. Vet att jag drömmer, men varje gång jag vaknar har jag inte direkt någon aning om vad jag har drömt om, förutom småbilder men inget sammanhang. Det enda jag vet att det handlar om händelsen. Känns mer som att det är en massa drömmar om känslor. Hur mår alla efter allt, får upp bilder på olika människor hur jag tror dom mår och det är jobbigt. Gråter och är ledsen och skyller på mig själv i drömmarna.
Usch riktigt jobbigt, vaknar med svullna ögon och huvudet är jättetungt. Det är verkligen jobbigt att stiga upp på morgonen när man har haft en sådan natt..

Annars då? Jag har sagt upp mig från jobbet. 4 dagar kvar på stället vilket känns underbart. Känner verkligen att jag har gjort rätt och ångrar ingenting. Jag behöver gå vidare med mitt liv efter allt. Börja om och se med nya ögon.

Alla är olika och alla berarbetar olika. Jag behöver lämna det gamla för att börja om på nytt. Lämna det som påminner om tiden då allt hände. Fokusera på sig själv och vad man själv vill göra. Lite egoistisk!

Bloggandet kommer bli ganska "ensligt" och tråkigt tills jag kommer igång igen. Sakta men säkert kommer jag kunna hitta tillbaka. Tiden måste få gå, och jag måste få kunna komma tillbaka till "livet" igen. Framförallt få in träningen igen till en vana och inte ett måste. Påskyndar inget, utan tar det som det kommer. Förr eller senare faller saker och ting på plats, det gäller endast att ge de tid!



Hur mycket jag än vill låtsas som att inget har hänt går det inte, för det som har hänt har hänt. Vi är märkta för livet. Jag försöker tänka på mig själv och inte känna efter så mycket men det är svårt. Jag var involverad i allt under en sån lång tid att det gör det svårt att lämna allt. Jag får samtal varje dag, det är jobbiga samtal. Vad ska man göra? Säga bort dom? Önskade att jag kunde, men kan inte..

Efter något dåligt kommer något bra. Tyvärr kan jag inte säga att något bra kommer komma efter detta dåliga. För man kan inte ändra en person som inte vill.. Vill och vill (?!), tror egentligen inte det handlar om det, utan det ligger alldeles för många år bakom ens perosnlighet att det känns lönlöst. Att mista livet tror jag vore lättare än att ändra sitt beteende efter 52 år.

Välja att öppna, blotta och såra sin själ eller låta sin själ vandra vidare? Vi får se.

Ska nog inte mobilblogga mer, är inte riktigt min grej märker jag. Osammanhängande meningar samt att jag inte vet hur man raderar om man "råkar" publicera ett inlägg.



Dagens fundering. Enda sen dag ett, har tankarna snurratoch vissa saker maler fortfarande på i huvudet.

Det jag har många frågetecken om är psykvården. Hur fan fungerar den? I mina ögon fungerar den inte alls. Vad krävs det för att man ska få hjälp här i samhället? Hur hjälper man någon som är myndig och vägrar bli intagen? Svaret är enkelt, det finns ingen hjälp!

Jag anser att man bör se över denna regel och tänka om en aning. Jag har hört många olika åsikter om vad som gäller och hur dom går tillväga när dom tar in en på psyket. Det jag inte förstår är hur man ska kunna få hjälp, för ber man om hjälp blir man inte tagen på allvar, för då anser dom att man fortfarande förståndet kvar och förklaras frisk. Har man aldrig haft problem tidigare eller aldrig haft kontakt med psykvården får man heller inte hjälp då dom anser att det endast är en en gångs företeelse. Blir man tvångsintagen får man sitta 1-2 dagar och sedan får man komma hem med en massa tabletter.
HUR SKA MAN BÄRA SIG ÅT?

Sitter på en stol i mitten av rummet, med två poliser på sidan och en läkare. Berättelsen fortsätter och urartar ännu mer. Poliserna vill göra en anmälan, men inget är på riktigt. Inget av detta har hänt. Allt är påhittat. Kidnappning, förföljelser, våldtäkt, inopererade chip, korten som var scannade osv. Detta kallas för vanföreställningar, vilket kan anses ganska farligt beroende på vilken grad det handlar om. Poliserna ville göra mer, men psyket valde att utelämna ärendet pga att dom ansåg han frisk, däremot skickade dom en remiss. En remiss som skulle ta flera månader att bli klar, dock behövdes den aldrig. För redan dagen därpå var alltför sent. Allt var över inom loppet av ett dygn.

Jag tänker mycket på OM dom hade tagit han på allvar, OM dom ändå såg att det var illa med honom, OM dom ändå hade låste in honom för en dag, en enda dag. Då hade aldrig detta hänt. Men man kan man inte tänka på det sättet, inget går att göra ogjort och hur som helst hade dom aldrig tagit honom på allvar.. När jag tänker efter tycker jag att psykvården gjorde ett stort misstag. Varför? Tänk efter själv, en man som aldrig haft problem med jobbet, aldrig varit i kontakt med polisen och alltid haft det bra på ytan helt plötsligt från ingenstans sätter sig ner och berättar en hel historia där till och med jag reagerade direkt att något är riktigt illa. Jag som inte ens har någon kunskap inom området (psyketvården). Varför reagerade inte dom? Sommar, semester, för lite personal...? Ärligt tror jag att det ligger mycket i det. Dom hade inte personal vid denna tidpunkt och istället sket dom i det och hoppades på att inget skulle ske men där fick dom så dom teg. GAAAH! Blir bara argare och argare dess mer jag rotar i detta.

Jag blir arg och irriterad. Frustrerad och ledsen då jag vet att dessa fall som pappa är vanliga. Dom håller ut in i det sista, tillslut söker dom desperat efter hjälp och blir nekade. Allt faller samman och hjärnan lägger av. Det lilla hoppet som fanns, är borta och man går på autopilot. Allt är över och det finns inget mer. Oskyldiga blir mördare, och oskyldiga människor blir mördade. Allt detta går att förhindra om man tar personerna på allvar, från första stund. Jag skulle vilja gå dit och ge dom en käftsmäll för att väcka dom. Väcka liv i deras förvirrade själar och berätta.

Oså denna eviga fråga, vad kan en 22åring göra? Tyvärr, ingenting! Endast gå och fundera och hoppas. Hoppas på utveckling inom området för det görs alldeles för lite när det kommer till psykiskt sjuka människor. Folk har för lite kunskap och man håller hellre tyst om allt.

Som min pappa sa dagen innan allt; "Emma, du hade rätt. Du har haft rätt från första stund. När alla andra har sagt något helt annat har du fortfarande sagt samma sak som nu visas vara rätt. Varför har ingen lyssnat på dig?"

Ja, den frågan ställer jag mig också. Varför lyssnade ingen? Pappa sa detta kvällen innan allt. Tidigare hade han suttit hos läkaren. Det kändes som att han förstod, första gången under denna tid tror jag han förstod att det var något allvarligt och jag tänkte ringa dagen därpå och tvångs inta honom... Då var det redan för sent. Allt var över.

.. efter 6 på morgonen och jag har ännu inte fått mig någon sömn. Mycket beror på att jag har jobbat natt, och sen för att jag inte känner mig trött. Det har gått 8 dagar in på det nya året.

Det är mycket som har hänt de senaste halvåret. Ibland måste man göra något bra av allt dåligt. När allt hände bestämde jag mig för att det får vara nog. Jag tog körkortet, jag färgade håret brun/rött, öppnade min själ för min kärlek och vågade släppa in honom.

Det är många gånger jag har undrat vars man får sin styrka ifrån. Att ta sig igenom allt och även kämpa vidare. Alla har en inre styrka. ALLA. Varenda en har en inre styrka som ser till att hjälpa en. Denna inre styrka kommer inte fram förrän den verkligen behöver det. Många tror mig inte när jag säger att alla har en inre styrka, därför skulle jag vilja utsätta alla för något för att få dom att förstå att alla har en inre styrka. Den kommer komma fram när du som mest behöver den.

Jag erkänner, det är många gånger jag har velat ge upp. En människa klarar inte av hur många bakslag som helst. När allt såg ljust ut, kom ett bakslag som fick mig att stanna upp ordentligt. Jag ifrågasatte allt. Varför ta sig upp, när det hela tiden kommer nya saker?! Jag grät,grät, grät och grät. Tårarna strömmande och ännu ett offer hade trillat dit. Ännu en död som vi var skyldiga till, en otroligt jobbig tid... Men jag står upp än så länge, tack vare denna inre styrka!

Inväntar ännu en död, frågan är bara när...?